Ett spöke går genom den svenska skolan – kommunaliseringens spöke. Ja, förlåt min parafras, men jag kan faktiskt inte komma på någon bättre bild. Vart man än vänder sig kring skolans problem vilar den där som en mörk skugga. Kommunaliseringen.

I Hem till skolan skriver DN-journalisten Maciej Zaremba att ”den svenska skolkrisen har vållanden på alla kanter. Exempelvis hade inte ’högern’ kunnat kasta ut skolan på marknaden om inte ’vänstern’ dessförinnan gjort läraryrket till ett knog bland andra”. Finns det någon punkt i Hem till skolan, från början en reportageserie i nämnda tidning, där den svenska skolan tycks ha gått riktigt åt skogen så är det nog ändå när Göran Persson som skolminister drev igenom kommunaliseringen.

Det var så han bevisade sin duglighet. Körde över det ena lärarfacket, tubbade det andra med lönelyft, avpolletterade motståndsmännen inom rörelsen. Många blev imponerade av dådkraften. Kommunalråden, som länge önskat att få bestämma över sin näst största budgetpost, blev tacksamma förstås. Det är nog riktigt som det sägs, att detta kraftprov var Göran Perssons väg till makten. Två valförluster senare kan man undra om inte den bedriften kostade socialdemokraterna makten.

Det handlar långt ifrån bara om försämrade ekonomiska villkor – ”Mellan 1991 och 1995 fick Sveriges skolor 850 miljoner kronor i hyreshöjning. Samtidigt sjönk anslagen till undervisningen med fem gånger så mycket (fyra miljarder).” – utan minst lika mycket om klåfingrigt ledarskap och nedbruten professionalitet.

Förfärande exempel leder Zaremba ingen brist på. I vissa fall skulle man kunna tro att man råkat plocka upp en bok om kulturrevolutionens Kina eller något fascistiskt maktövertagande, nästan. Ut med det gamla, beprövade. In med nya dogmatiska slagord, verklighetsfrämmande ledare och principer. Det är lätt att förstöra, men svårare att bygga upp igen.

Möjligen kan jag tycka att Zaremba här hade tjänat på att skriva om sin artikelserie till bok, snarare än att rakt av samla artiklar, eftersträvat lite mer av en helhetsbild. Delvis har det att göra med att jag, precis som i Per Kornhalls Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall, har så svårt att känna igen mig. Inte i att det tycks ha gått troll i den lokala styrningen av skolan, där har jag inte en erfarenhet som talar emot, men i själva föreställningarna om pedagogiken.

Uppenbarligen finns det helt vanvettiga tolkningar av vad socialt eller elevcentrerat lärande går ut på där ute. ”Flumskolan”. Men hur i hela helskotta kunde det bli så? Hur kunde tankar om hur man faktiskt lär sig saker som de allra flesta människor nog inte skulle ha några problem att skriva under på, förvandlas till en dålig ursäkt för att släppa ambitionerna, inte minst när det gäller en skola och en framtid för alla, helt? Där skulle jag vilja att nästa bok om krisen i skolan jag plockar upp tog sin utgångspunkt.