Recension

: Skogen vi ärvde
Skogen vi ärvde Maciej Zaremba
2012
Weyler
8/10

Där industri och myndighet växt samman

Utgiven 2012
ISBN 9789185849901
Sidor 164

Om författaren

Maciej Zaremba föddes 1951 i Polen, men kom till Sverige som 18-åring och har varit medarbetare på Dagens Nyheter sedan början av 90-talet. I bokform finns bland annat De rena och de andra. Om tvångssteriliseringar, rashygien och arvsynd (1999), Mobbarna och rättvisan (2010), Hem till skolan (2011), Skogen vi ärvde (2012) och Patientens pris. Ett reportage om den svenska sjukvården och marknaden (2013).

Sök efter boken

”Skogslandskapet undergår samma sorts förvandling som städerna på 60-talet. Miljonprogrammet fortsätter i naturen.” Så skriver journalisten Maciej Zaremba i Skogen vi ärvde och hänvisar till Sveriges Nationalatlas, där begreppet ”skog” tydligen ersatts med ”skogsbruk”. Ur den drar han också slutsatserna:

Om femtio år kommer de flesta av furorna söder om Dalälven att ersättas av granplantage och nästan samma gäller för lövträden i Skåne. Och vad gör det? undrar någon. Det vet vi faktiskt inte. Inget landskap är oföränderligt. Men det har nog inte inträffat tidigare att en kultur på tre generationer ersatt den natur som varit dess källåder under ett millennium – med en vedfabrik.

Skogen vi ärvde var från början en reportageserie i Dagens Nyheter och tar sin utgångspunkt i den högst konkreta situationen för Hans Åfeldt och hans grannar i Storfors i Värmland. Åfeldt har flyttat till Storfors för skogens skull. Nu upptäcker han att den ska huggas ner.

Hela samhället mobiliserar sig i protest. Hembygdsföreningen, jaktskytteklubben, företagarföreningen och pensionärerna. Nog måste de kunna få behålla åtminstone de närmaste kanterna av skogen, som är så viktig för dem? De läser miljöbalken och skogsvårdslagen och de känner sig ganska hoppfulla. I skogsvårdslagens paragraf 30 står till exempel:

Skyddszoner med träd och buskar ska lämnas kvar mot skogliga impediment, utmed hav, sjöar, vattendrag och öppen jordbruksmark samt vid bebyggelse i sådan utsträckning som behövs av hänsyn till växt- och djurlivet, kulturmiljön och landskapsbilden.

Men ingenting hjälper. Redan när Hans Åfeldt skriver sitt första protestbrev är beslutet om att ta ner träd ända fram till husknuten godkänt av Skogsstyrelsen – och omöjligt att överklaga. Det hjälper inte att skogbolaget ansökt om avverkningstillstånd utan att tala om att där finns både bebyggelse och vandringsled. Givet tillstånd kan ändå inte återkallas, och tillstånd får man automatiskt om inte Skogsstyrelsen gjort invändningar mot ens avverkningsanmälan inom sex veckor. (2010 gjordes det i åtta fall av 67 000. 2006 i inga fall alls.) Dessutom upphör miljöbalken att gälla när skog ska avverkas.

Ja, så där fortsätter det. Kafkaeskt så det bara sjunger om det. ”Vi är många här som är djupt frustrerade”, berättar en anonym mellanchef på Skogsstyrelsen för Zaremba, ”men det anses illojalt att tala ut.”

Han säger att varje gång skogskonsulenterna försöker skärpa sin tillsyn kommer order från departementet att låta bli. ”Vi får lov att putsa på föreskrifterna då och då, hitta på nya rubriker och tjusigare formuleringar. Men våra order går ut på att hänsyn till människa och miljö inte får kosta skogsbolagen någonting.”

2011 gjorde personalen på Skogsstyrelsen i Dalarna en inventering. Nästan hälften, 47 procent, av avverkningarna där borde ha blivit underkända, menade de. Men Skogsstyrelsens ledning (eftersom den här boken har några år på nacken pratar vi alltså om förre landsbygdsministern Eskil Erlandssons utsedda) består av folk från den bransch myndigheten ska överse, skogsnäringens lobbyister, aktieägare och före detta chefer. De är gifta med varandra, umgås och jagar ihop. I branschen pratar man, skriver Zaremba, om Skogsstyrelsen som ”vår myndighet”. Skogsnäring och myndighet har smält samman.

Det är en levande, faktaspäckad och upprörande reportagebok Zaremba skrivit. Han rör sig med lätthet mellan konkreta skogsstigar och ekande tomma lagrum, pratar med ministrar, tjänstemän och vanligt folk som bara vill se ett och annat träd utanför fönstret. Lite grann av ett historiskt sammanhang får man sig också till livs, inte minst genom Torgny Lindgrens fina lilla förord.

En petitess att invända mot är kanske varför Zaremba och förlaget valt att ge boken (och reportageserien) precis samma titel som Eva-Lotta Hulténs några år äldre bok i samma ämne. Nog för att det finns plats för (minst) två riktigt bra reportageböcker om den svenska skogen, men varför i hela friden måste de ha samma namn?

Båda är emellertid mycket läsvärda – och alldeles, alldeles hjärtskärande.

Ella Andrén

Publicerad: 2015-01-31 00:00 / Uppdaterad: 2015-02-11 14:15

Kategori: Recension | Recension: #6014

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?