Recension

: Giraffens hals
Giraffens hals Judith Schalansky
2013
Pequod
7/10

Den starkares överlevnad

Utgiven 2013
ISBN 9789186617226
Sidor 222
Orginaltitel Der Hals der Giraffe
Översättare Linda Östergaard
Först utgiven 2011

Om författaren

judith_schalansky_c_susanne_schleyer_svFotograf: Susanne Schleyer

Judith Schalansky föddes i Greifswald i dåvarande Östtyskland 1980. Numera bor hon i Berlin, där hon arbetar som författare och formgivare. 2006 publicerade hon Fraktur mon Amour, ett typografiskt kompendium om frakturstilen, som erhöll ett flertal designpriser. 2012 kom hennes första bok på svenska ut, Atlas över avlägsna öar, och 2013 kom Giraffens hals.

Sök efter boken

Inge Lohmark är inte den typen av lärare som gullar med sina elever. Inte den typ som engagerar sig i dem alls, faktiskt. De ambitiösa, lika väl som de uppstudsiga, sätter hon en ära i att tillrättavisa och trycka till. Hennes undervisning är en envägskommunikation, renodlad katederundervisning, för det är ju bara hon som har något värt att säga i det där klassrummet i avfolkningsbygden i före detta DDR.

Inge Lohmark föraktar sina elever, föraktar sina kollegor, föraktar möjligen alla i hela världen. Eller kanske vore det mer rättvisande att säga att hon förhåller sig till dem enligt den vulgärdarwinistiska utvecklingslära som tycks genomsyra hela hennes världsbild: Den starkaste, den som ständigt kämpar, överlever. Att dalta med folk (i allmänhet, med elever eller ens med den egna dottern) vore därför att göra dem en otjänst.

Det var viktigt att ange riktningen för eleverna, att förse dem med skygglappar och därmed främja deras koncentrationsförmåga. Och om det någon gång blev riktigt stökigt behövde man bara dra med naglarna över svarta tavlan eller berätta om hundens dvärgbandmask. För eleverna var ändå det allra bästa att i varje stund låta dem uppleva att de var utlämnade åt henne. I stället för att lura i dem att de hade något att säga till om. Hos henne förekom ingen rätt till medbestämmande och inga möjligheter att välja. Ingen hade något val. Det naturliga urvalet fanns, det var allt.

Inge Lohmark är, skulle man kunna säga, motsatsen till Mr Keating i Döda poeters sällskap. Den förras undervisning i biologi och idrott ligger förmodligen så långt man kan komma ifrån den senares världsomvälvande, personliga möte med såväl elever som poesi. Samtidigt kan detta att se världen med Inge Lohmarks skarpa, empatilösa blick vara både befriande och roligt. Det är en mörk humor som, att döma av recensionerna, inte passar alla, men det finns något djupt terapeutiskt i det där att läsa om någon som gör eller säger sådant man absolut inte får göra eller säga, eller ens tänka. Åtminstone för ett tag.

För under den där karga distansen vilar en drabbande känsla av förlust. Bland de få kvarvarande kollegorna i lärarrummet bearbetas fortfarande det östtyska hemland som inte längre finns. Skolan sjunger på sista versen eftersom avfolkningsområdet inte längre kan skrapa ihop tillräckligt många elever med gymnasiebehörighet. Hemma har dottern utvandrat till USA och hör aldrig av sig, medan maken hellre tillbringar sin tid med strutsarna han föder upp än med hustrun, och när bilen går sönder och Inge Lohmark tvingas nära inpå eleverna på skolbussen hotar till och med hennes beskyddande pansar att släppa i fogarna.

Ella Andrén

Publicerad: 2015-05-02 00:00 / Uppdaterad: 2015-05-01 17:48

Kategori: Recension | Recension: #6113

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?