Utgiven | 2004 |
---|---|
ISBN | 9113011340 |
Sidor | 132 |
Orginaltitel | Leibhaftig |
Översättare | Karin Mossdal |
Först utgiven | 2002 |
Liksom levande är det första jag läst av Christa Wolf. Jag hade heller inte någon djupare kunskap om hennes person eller författande. Detta bidrog till att romanens nyckel inte verkade passa något vidare. Till en början.
Huvudpersonen, en icke namngiven kvinna, råkar ut för en svår sjukdom. Det hela tar sin början i ambulansen och vi får följa med henne in på intensivvårdsavdelningen. Här för hon sin kamp mot sjukdomen samtidigt som hon minns sitt liv. Det hela vävs samman i ett väl beskrivet sjukdomstillstånd. Det känns emellanåt riktigt svettigt och feberaktigt, man förstår kvinnans läge under en kombination av symptom och mediciner.
Men historien om den sjuka kvinnan och hennes krisförlopp känns något otillräckligt. Det tar inte riktigt tag i mig och man kan ana att Christa Wolf vill framföra något mer, någonting som inte är direkt framfört. Det krävdes också lite research för att skava till nyckeln och få den att passa bättre. Några hemsidor, ett lexikon. Vem är Christa Wolf? Hur brukar hon skriva?
Är möjligtvis Liksom levande en exposé och ett farväl till en tid som har varit, en tid då Tyskland var delat, ett minne från en människa i DDR? Troligtvis! Med tanke på Wolfs tidigare publikationer och deras tema verkar det inte omöjligt. Det känns som om jag lyckats glänta på dörren och boken känns också genast bättre. Den ytterligare dimensionen gör historien mer försvarbar. Huvudpersonens uppgift blir därmed inte bara att tillfriskna. Det blir också ett förlikande med det som varit och det som skall komma.
Det känns tillfredsställande att ha lyckats komma författarinnan på spåren och att det krävdes lite efterforskningar gör mig inte mindre stolt. Somliga genomskådar säkert symboliken tidigare än jag och andra läser kanske in helt andra saker vilket faktiskt är det som höjer den här boken. Den har möjligheter och tvingar till tankeverksamhet och det gör den läsvärd men i mina ögon är den ändå inte något mästerverk. Berättande blir ibland allt för fragmentariskt för min smak och därmed tappar historien lite av den klibbighet som hade behövts för att få det hela att lyfta ytterligare ett snäpp.
Publicerad: 2004-09-17 00:00 / Uppdaterad: 2011-12-07 08:56
2 kommentarer
Jag förstår inte varför man måste veta något om författaren för att läsa en bok? Det kan väl kvitta vad de är för sorts personer och vad de brukar skriva? Det är väl inte i förhållande till det ni recensenter skriver recensioner?
#
Man måste inte veta något om en författaren när man läser en bok. Du har rätt. I vissa fall, som i detta, blir emellertid upplevelsen helt enkelt lite bättre, tycker jag. Detta är naturligtvis individuellt och det är fullt möjligt att man kan njuta av det här utan några brevidkunskaper.
#
Kommentera eller pinga (trackback).