Recension

: Stalinhusen
Stalinhusen Ricarda Junge
2011
Thorén och Lindskog
5/10

Det förflutna gör sig påmint

Utgiven 2011
ISBN 9789186905026
Sidor 152
Orginaltitel Die komische Frau
Översättare Nina Katarina Karlsson
Först utgiven 2010

Om författaren

Ricarda Junge

Foto: Bokförlaget Thorén och Lindskog

Ricarda Junge, född 1979 i Wiesbaden. Hon gick författarutbildning i Leipzig och studerade därefter teologi i Frankfurt am Main. Efter examen har hon arbetat som journalist och författare. Junge debuterade 2002 med Silberfaden (Silvertråd), därefter följde romanerna Kein fremdes Land (2005) och Eine schöne Geschichte (2008). Die komische Frau (Stalinhusen) är hennes senaste roman. Idag bor Ricarda Junge i Berlin.

Sök efter boken

I Ricarda Junges roman Stalinhusen heter huvudpersonen Lena. Hon är en ung kvinna, strax under 30, arbetar som frilansjournalist och har en tvåårig son, som heter Adrian. I romanen berättar hon sin historia i jag-form. Hon berättar om det förflutna, om sin bakgrund, om sonens far och om deras förhållande, som successivt försämras. Men hennes centrala berättelse utspelar sig under en kort tidsrymd, mellan den 13 april och den 10 maj, i den lägenhet i Berlin där hon bor ensam med sin son, efter att ha separerat från hans far. Lägenheten ligger i Berlin-Friedrichshain, en stadsdel som före murens fall tillhörde DDR. Hon bor i ett så kallat Stalinhus. I huset lever de gamla fortfarande kvar i en DDR-anda och oförklarliga saker händer i den unga kvinnans lägenhet. Lenas mamma tycker inte att dottern ska bo i denna typ av hus:

Jag varnade dig då, sa hon. Det drar en ond ande genom de här husen. De som fick bo här under DDR-tiden var övertygade om systemet. Och är det förmodligen ännu. Murens fall har inte fört med sig något gott för dem. De profiterade på DDR.

Det är ett bra grepp att för denna historia låta huvudpersonen berätta i jag-form. Man kommer mycket nära berättarens känslor och det hon ser, de detaljer i tillvaron hon förnimmer. Ricarda Junge är skicklig på att frammana ångestfyllda stämningar i vardagen och ger läsaren en obehaglig tillbakablick på hur livet var i det slutna angivarsamhället DDR.

Det är en bitvis spännande berättelse. Men den här boken skulle passa bättre som novell än roman. Berättelsen har en mycket lång startsträcka, den blåses upp länge, länge och man väntar sig därmed en fantastisk upplösning på historien – att berättelsens slut ska flyga upp som en fullbordad ballong. Men den faller platt och jag upptäcker förvånat att jag läser bokens sista sida. Jag undrar varför detta måste vara en roman. För mig är det en ovanligt lång och surrealistisk novell, som i nedkortad, koncentrerad form skulle bli oändligt mycket bättre än den nu är som splittrad kortroman.

Det mest intressanta i boken är det som berör de tankar väl alla haft – undran över de människor som under årens lopp bott i den lägenhet eller det hus där man själv bor. Det är ju något av en universell gåta. Även om man vet vilka dessa människor var eller vet vad de hette, kan man aldrig veta exakt hur de levde sina liv. Man kan fråga sig vad som finns kvar i en lägenhet – förutom det rent materiella – som under decennier efter decennier bebotts av olika människor, olika familjer med de mest skilda livsöden. Kan man ana något av det liv som levts under alla år innan man själv flyttade in? Är det möjligt att vi kan få någon typ av tydliga meddelanden från det förflutna i våra egna bostäder? Tanken på detta är intressant. Ricarda Junges Stalinhusen frammanar sådana tankar. De ger en extra dimension åt vardagen.

Textutdrag (Visa/göm)

Eva Björnberg

Publicerad: 2011-12-13 00:00 / Uppdaterad: 2011-12-13 19:09

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4465

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?