Den finska skolan är en av de mest framgångsrika i världen. I reportage efter reportage efter politiskt inlägg sneglar vi avundsjukt åt öster. Vad har den finska skolan som inte den svenska har? Jo. Den är baserad på den svenska skolan. Före 1990-talet.

Det framhäver skolstrategen Per Kornhall i sin bok Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall. Före början av 1990-talet hörde också svensk skola till de allra bästa. Så bestämde sig politikerna, ironiskt nog, för att skapa ”världens bästa skola”, förändringarna kom slag i slag och det har gått utför ända sedan dess.

Jag har ofta hört äldre lärare muttra om vilket misstag kommunaliseringen av skolan var – jag har nog faktiskt aldrig hört ett gott ord om den – men haft svårare att sätta fingret på exakt hur och varför. Där är Kornhalls bok till stor hjälp.

Det han beskriver är förbluffande, faktiskt inget annat än en organisatorisk revolution. Nästa logiska steg hade varit att helt enkelt plocka fram giljotinen, tror jag. De gamla myndigheterna, Skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna, skulle bort. När kommunerna tog över ansvaret för skolan – och dessutom fick hela friskolereformen i knäet – fanns i princip inget av den gamla stödstrukturen kvar. Staten släppte kontrollen över lärarlöner, behörighetskrav, resurser, läromedel och timplaner. Det som skulle ge lärarna större frihet och inflytande lämnade dem istället skyddslösa inför besparingsivriga lokalpolitiker och vinsthungriga friskolekoncerner.

Själv gick jag i mellanstadiet när alla de där reformerna kom. Jag har inget minne av politisk retorik kring ”världens bästa skola”, men besparingskraven minns jag. Uppåt gymnasiet hade vi få läroböcker alls, och de vi hade såg ut som något katten släpat in. Pengar till nya fanns inte. Mer retoriskt än så blev det aldrig på den nivån.

De riktigt allvarliga konsekvenserna har tagit längre tid än så att se. Kanske för att vi helt enkelt inte tittat efter. Svenska elevers resultat sjunker i mätningarna, både jämfört med elevers i andra länder och jämfört med tidigare svenska elevers. Påtagligt sämre går det för de elever som haft sämst förutsättningar från början, men det går heller inte bättre för dem med bäst förutsättningar. Skollagens portalparagrafer om likvärdighet, en bra skola för alla, har körts över av valfrihetsparoller. Frågan är, menar Kornhall, om inte svensk skola faktiskt är olaglig.

Det är förstås en minst sagt angelägen fråga, och Kornhall verkar väl lämpad att ställa den. Men trots hans kunnighet och goda meriter finns det delar av hans resonemang och hans ibland ganska giftiga retorik som jag har svårt att köpa. Då handlar det om pedagogiken, som han vill slänga ut som barnet med badvattnet av skäl jag inte riktigt greppar. Retoriken om ”flumskolan” känns minst sagt igen, men även om Kornhall onekligen lyckats gräva fram ett och annat exempel på hur teorier om socialt lärande och liknande missförståtts och vulgariserats, så känner jag igen betydligt mer av det jag själv lärt mig på lärarhögskolan i det Kornvall vill ersätta samma pedagogik med – fast jag förknippar det med just de pedagoger han vill misskreditera (ofta bara genom att förknippa dem med ”socialism” och ”vänstervåg”). Där förstås jag mig faktiskt inte alls på honom.

Barnexperimentet delar Kornhall in i fyra delar: : ”Oro”, ”Vanmakt”, ”Hopp” och ”Vad ska vi göra?”. Det kanske mest oroväckande är hur alla de här reformerna genomfördes i full skala, utan att utvärderas och utan att något egentligen tydde på att de skulle fungera. Politikerna bara tyckte det.

Det som ger hopp är tanken om en skola byggd på beprövad erfarenhet, både i Sverige och utomlands. Jämför man framstår nämligen den svenska skolan som exceptionellt avreglerad. Det finns nästan inga andra länder – och inga framgångsrika – som både tillåter privata aktörer och låter dem plocka ut skattemedel som vinster. Inget annat land har heller lyckats avprofessionalisera sina lärare lika effektivt.

Finns det något positivt med dagens läge, så är det enligt Kornhall att ”inget politiskt block inte haft fingrarna i syltburken”. Eftersom alla varit med och sabbat borde alla kunna be om ursäkt och sedan nå en bred överenskommelse till lösning. Till Kornhalls mer kontroversiella förslag hör både återförstatligande, förbud mot att plocka ut vinster och avskaffande av det fria skolvalet. Om vi alla läser statistiken noggrant så kan Kornhall ”inte tro annat än att de flesta människor hellre vill ha en bra skola för alla än en möjlighet för få att skaffa fördelar för sitt barn genom skolval.” Jag hoppas att han har rätt. Men jag håller ärligt talat inte andan.