Recension

: Ljusnande framtid
Ljusnande framtid: Skola, social mobilitet och kulturell identitet Jonas Frykman
2014
Historiska Media
6/10

Bildning, identitetspedagogik och framtidshopp

Utgiven 2014
ISBN 9789187239229
Sidor 224
Först utgiven 1998

Om författaren

Jonas Frykman (född 1942) är professor i etnologi vid Lunds universitet. Han har skrivit en rad böcker, däribland Kroppen, själen och samhället (1982), Modärna tider (1984), Dansbaneeländet. Ungdomen, populärkulturen och opinionen (1988) och Berörd. Plats, kropp och ting i fenomenologisk kulturanalys (2012). Hans doktorsavhandling heter Horan i bondesamhället och kom ut 1977.

Sök efter boken

”Bättre skola” står det på en del av valaffischerna som poppat upp som svampar i gräsmattorna längs vägarna de senaste veckorna. ”Mer kunskap”.

Men vad är kunskap? Vad är det skolan ska ge våra barn som ska göra den inte bara bra utan bäst? Svensk skola ska bli bäst i världen, påstår ju ofta politiker. Bäst behöver för all del bara betyda att andra är sämre, men på jämförelserna är det ju knappast någon hejd. Mätningarna duggar tätt, och många av dem säger någon helt annat än ”bäst”.

En förklaring till det ligger i att dagens skola verkar misslyckas med att bibringa eleverna framtidstro, menar etnologen Jonas Frykman. Han kopplar i boken Ljusnande framtid samman detta med att skolans uppdrag och funktioner blivit bredare och alltmer otydliga. Tidigare har skolan fungerat som en egen värld med egna regler, klart urskiljbar från elevernas hemliv, där lärare och elever spelat tydliga roller. Idag lägger sig skolan däremot i även elevens inre utveckling på ett nytt sätt, menar Frykman. Identitetspedagogik, kallar han det.

”Utöver att bibringa kunskaper går skolan i dagläget aktivt in för en formgivning av elevens identitet”, skriver Frykman:

Det är en uppgift som hemmet tidigare haft och som det i de flesta kulturer fortfarande har. Man skickar där barnen till skolan för att de skall bli något annat än vad hemmet kan erbjuda – inte ”hitta sig själva”. Naturligtvis har varje elev i sekler påverkats av att gå i skolan; det har alltid funnits ordningsregler och betyg i uppförande. Men vad som nu slagit igenom är preciserade mål för vilka personliga drag en människa skall utveckla.

Till viss del förstår jag vad han menar. Det har hänt, när jag själv arbetat i skolan, att jag blivit ordentligt illa berörd över hur lite skolpersonal eller skolan som institution ibland respekterat elevers integritet. Jag tänker att integritet är bland det viktigaste man kan lära sig utveckla och jag är i och för sig inte helt hundra på hur man gör det, men att andra respekterar den måste ändå vara en bra start. Och samtidigt: är det så lätt urskiljbart vad som är objektiv, tillämpbar kunskap och vad som är personligt? Nog är det också personlighetsutvecklande att lära sig nya saker, erövra nya områden, behärska nya förmågor, koder, språk?

Ur didaktisk synvinkel, vilket är min egen ingång, är just det personliga, de egna intressena, erfarenheterna och förkunskaperna, en viktig utgångspunkt i undervisning (inte slutpunkt, men utgångspunkt). När Frykman skriver om hur skolans lärdomar saknat koppling till elevernas vardagsvärld som något positivt blir jag med andra ord tveksam. Ska vi återgå till döda språk som obligatorium bara för att det gör skolvärlden lätthanterligt urskiljbar? Är det inte bättre att lära sig saker man har nytta av? Vad sjutton menar han egentligen?

En del av problemet är förmodligen att förlaget velat marknadsföra Ljusnande framtid som ett inlägg i den aktuella skoldebatten, när den i själva verket kom ut första gången 1998. Det behöver förstås inte betyda att den är inaktuell. Som kulturanalys av skolan är den intressant – inte minst avsnitten som skolan som arena för en alternativ manlighet (även om flickornas intåg och erövrande av skolvärlden lyser med sin frånvaro på ett ganska märkligt sätt) – och jag tror säkert att Frykman har sina poänger. Betraktat som ett politiskt inlägg blir det emellertid svårt att nagla fast vartåt han egentligen vill.

Jag blir heller aldrig i grunden övertygad om att förklaringen eller lösningen på skolans problem verkligen går att finna enbart inom ramen för skolan som institution och kulturellt fenomen. Eller för den delen om att den traditionella, tydligare avgränsade och formaliserade skolvärlden i sig var det som underlättade social mobilitet. Att den formaliserade skolvärlden för den som erövrade den blev en möjlighet till klassresa behöver ju inte betyda att inte samma strukturer stängde andra ute, de som inte lyckades knäcka de här koderna men kanske kunde ha lyckats under andra omständigheter?

Och om eleverna saknar framtidshopp så finns det kanske en klarare grund för det än hur vardagen struktureras i skolan? Det har kanske att göra med konkurrensen och segregeringen i skolan, med hur många vuxna omkring dem som är arbetslösa eller på annat sätt har svårt att komma in i samhället, med ökade ekonomiska klyftor och med en klimatkris som vuxenvärlden verkar oförmögen att ta på allvar? För skolan är ju i slutänden inte en värld för sig. Den är en del av samhället.

Ella Andrén

Publicerad: 2014-09-13 00:00 / Uppdaterad: 2014-09-12 01:09

Kategori: Recension | Recension: #5825

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?