Utbildning diskuteras ofta i termer av skolplikten, av tuffare tag, prov och betyg, polishämtning av motvilliga elever och böter till motvilliga föräldrar. Som historielärare – med betoning på båda leden i ordet – måste jag tycka att det är lite tragiskt.

En sådan oerhört fantastisk, historiskt och globalt i det närmaste unik rättighet som utbildning är i det här landet! En fantastisk möjlighet som människor har slagits och slåss för att få. Hur kan den så snabbt reduceras till tvång och problem?

Antologin Folkbildning i vår tid handlar, som titeln anger, inte i första hand om historia, men historien finns där och det är viktigt. Man skulle kunna hävda att folkbildningen kanske spelat ut sin roll. Utbildning är ju, i Sverige, en rättighet för alla. Skolan utgör inte längre överhetens instrument för att hålla befolkningen på plats, i respekt för sina världsliga och kyrkliga herrar, med kristendomskunskap, katekesen och nationalistisk historieundervisning.

Eller? Är utbildning kanske ännu det ideologiska slagfält det alltid har varit? Behöver vi fortfarande studieförbund, cirkelverksamhet, folkhögskolor och andra alternativa bildningsvägar? Små motoffentligheter att pröva nya tankar i, platser för motbilder?

Det anser författarna till Folkbildning i vår tid och det skulle förmodligen Sven-Eric Liedman, idéhistoriker och författare till nyutkomna Hets! En bok om skolan hålla med om. Institutioner är inte politiskt neutrala (fast det är förstås en vänsteråsikt).

Författarna till Folkbildning i vår tid har också ofta kopplingar till ABF, till tankesmedjan Agora (numera Arena Idé) och bokförlaget Atlas. De skriver om att kunna kombinera nya sociala rörelser, initiativ och tekniker, men också om att göra bruk av de enorma erfarenheter som finns. Det som nu är erövrat har inte alltid varit självklart och att något finns nu är ingen garanti för att det kommer leva kvar.

Folkrörelseperspektivet är en viktig del i det. Ur folkrörelserna och bildningssträvandena växte en del av våra politiska partier fram. Med folkrörelser och mängder av studiecirklar, med föreläsningsserier och med byggandet av både medier och arenor som Folkets hus och parker, upprättades en massiv och livskraftig dialog.

Politik som tjänar mångas intressen behöver en sådan dialog, behöver vara flervägskommunikation, inte bara slimmad organisation och marknadsföring. Därför är Folkbildning i vår tid intressant inte bara ur ett utbildningsperspektiv (vilket hade varit stort nog). Den är intressant inte minst för förnyelsen av de gamla folkrörelsepartierna.

Jag har hävdat det förut, när jag recenserade de unga socialdemokraterna i Snart går vi utan er. Brev till socialdemokraterna: det är möjligt att på en gång hitta tillbaka till rötterna, till syftet, och att röra sig framåt. Det är kanske till och med den enda i längden framkomliga vägen?