Recension

: Berlusconi - italienaren
Berlusconi - italienaren Kristina Kappelin
2010
Brombergs
8/10

En lång tradition av depraverade kejsare?

Utgiven 2010
ISBN 9789173372688
Sidor 259

Om författaren

Kristina Kappelin är journalist, författare och Italien-korrespondent, sedan 20 år tillbaka bosatt i Rom. Hon har skrivit bland annat boken Berlusconi – italienaren (2010).

Sök efter boken

I nyutkomna Hets! En bok om skolan reagerar idéhistorikern Sven-Eric Liedman på den disciplin- och resultatfixerade skolsyn som kommer till uttryck såväl i SVT:s nylanserade dokusåpa 9A som i hela den nuvarande skoldebatten. Han pläderar istället för en öppnare skola med hela individens och samhällets intressen, snarare än arbetsmarknadens och den kortsiktiga ekonomiska lönsamheten, i fokus. Han pläderar för humaniora, analytisk förståelse och kritiskt tänkande.

Den här recensionen handlar inte om Liedman. Men den fråga som Italien-korrespondenten Kristina Kappelin ständigt får när hon möter svenskar i olika sammanhang, och som hon skrivit boken Berlusconi – italienaren för att svara på, har en del med skolan att göra.

Svenskarnas fråga är nämligen i allmänhet: Hur i helskotta kan italienarna rösta på Berlusconi? Igen och igen och igen?

För bara några veckor sedan kom nya anklagelser om att den italienske premiärministern köpt sex av minderåriga. Det är bara de senaste i raden. Korruptionsmisstankar, sexskandaler och sammankoppling med maffian har följt Berlusconi i spåren under hans likt förbaskat enormt framgångsrika karriär.

I Berlusconi – italienaren försöker Kappelin förklara varför, och med titeln vill hon visa att just Italien är en förutsättning för den populistiske mediemogulens framgångar. Italienare har helt enkelt radikalt andra förväntningar på sina politiker än vad till exempel svenskar har. Inte desto mindre ställer Berlusconi – italienaren en hel del frågor om mediedominans, populism och politikens tillstånd som är högst relevanta även ur ett snävare svenskt perspektiv.

Kristina Kappelin har bott i och rapporterat från Italien i ett par decennier. Berlusconi träffade hon första gången i slutet av 1980-talet när han förvärvat fotbollsklubben Milan och med till synes obegränsade resurser inte bara fått laget på fötter utan också gjort fotbollen till betydligt mer av den påkostade underhållningsindustri som den är idag. Då hade Berlusconi redan byggt upp ett medieimperium som utmanat det statliga tv-monopolet – och som utgör en inte helt oviktig grund för hans politiska karriär.

Att ingen med så stora medieintressen enligt italiensk lag får ge sig in i politiken struntar han helt sonika i. Det är bara ett exempel på hur lagar, regler och institutioner ofta får stryka på foten där Berlusconi drar fram. Kan han inte ändra lagarna för att passa de egna behoven, så struntar han helt enkelt i dem. De ständiga utredningarna och åtalen bortförklaras – i Berlusconi-ägda medier liksom i de statliga som han numera indirekt kontrollerar – som en vänsterkonspiration inom rättsväsenden.

Som svensk får man oupphörligen nypa sig i armen under läsningen av Kappelins bok – nypa sig i armen och gång på gång påminna sig att det här inte är ett avsnitt av Sopranos, utan verklighet. Skumraskaffärer, maffiakontakter, påtryckningar, en fernissa av katolicism och ”traditionella värden” och ett gubbvälde av Guds nåde, där unga prostituerade av allt att döma utgör en trevlig present affärsvänner emellan. Ja, hur kan italienarna tycka att det här är en människa de vill styras och representeras av?

Svaret ligger, enligt Kappelin, till stor del i den italienska kulturen och i det utgångsläge där Berlusconi från början gjorde sitt inträde på den politiska scenen. Italienarna har helt enkelt aldrig haft – eller haft anledning till – särskilt stort förtroende för vare sig politik eller medier. Berlusconi fyllde själv tomrummet efter de tusentals politiker som fick gå i en enorm korruptionshärva i början av 90-talet.

Det är också här det där med skolan kommer in. Den italienska skolan är, skriver Kappelin, djupt traditionell, hierarkisk, betyg- och resultatorienterad. Kunskap ska pluggas in, inte förstås. En italiensk tioåring, uppskattar hon, kan mer grammatik än en svensk universitetsstudent på grundnivå, men:

För många försvinner dock både lusten att lära och möjligheten att följa med i studierna på ett tidigt stadium. Ett fåtal lär sig väldigt mycket, medan den stora massan drunknar i osmält, högtidlig kunskap.

Enligt vissa bedömare är en stor majoritet av italienarna närmast att betrakta som analfabeter. Det är möjligen något överdrivet, men visar på hur viktig kontrollen över massmedia – och i synnerhet teve – kan vara för en politiker som Berlusconi.

Steg för steg har italienarna vant sig vid Berlusconis lättillgängliga, politiskt inkorrekta stil. Hans sätt att uttala sig om kvinnor eller invandrare, hans sätt att jämföra sig med fascistledaren Mussolini, hans öppna förakt för de flesta demokratiska institutioner och hans burdusa sätt att få saker gjorda, har långsamt och med hjälp av mediedominansen normaliserats. Om Berlusconi till stor del är en produkt av just Italien, så är Italien av idag också i någon mån en produkt av Berlusconi.

Kappelin beskriver hur få ”italienare på gatan” i början av Berlusconis politiska karriär gärna trädde fram som sympatisörer. Forza Italia och dess allierade ansågs inte riktigt rumsrena. Nu är tonläget annorlunda. Värdeförskjutningen är ett faktum.

Berlusconi – italienaren är en lättillgänglig och inte så lite skrämmande bok om medias genomslag och om politik ”som vilken vara som helst”, som något som följer opinionsundersökningar snarare än ideologier. Berlusconismen kanske står och faller med den åldrande Berlusconi, men vad den representerar i världspolitiken är möjligen något betydligt större än så. Genom läsningen kommer jag på mig själv att gång på gång tänka att det verkar vara en otäckt land det där. Något sådant skulle väl ändå inte kunna hända här?

Ella Andrén

Publicerad: 2011-02-05 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-04 11:22

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4026

3 kommentarer

[...] This post was mentioned on Twitter by Boklans, BokbloggsNytt. BokbloggsNytt said: dagensbok.com: "Kristina Kappelin "Berlusconi – italienaren"" http://bit.ly/gBiRnW [...]

 

[...] Samhälle Relaterade artiklarEn lång tradition av depraverade kejsare? [...]

Läskigt och löjligt och lurigt | dagensbok.com Oregistrerad 2011-02-13 19:27
 

mmm

Mario Oregistrerad 2011-03-12 23:33
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?