Florence är fången. Under berg av porslin och köksgeråd, under miltals av stärkta linnedukar, och hopklämd i korsett och lager av perfekt strukna sedesamma klänningar. När hon klär sig på morgonen tar hon på sig det som andra tror är hennes jag, hon blir den hon är menad att vara. Men därinuti finns någon annan. Och det är inte lätt ens för henne själv att förstå vem den där andra är. Hon liknar ju ingen som Florence känner, ingen som finns i hennes sinnevärld.

Det är 1800-tal och England. När romanen börjar sitter Florence i den lilla skrubb under trappan i familjens hus som har blivit hennes tillflyktsort. Här behöver hon inte umgås med den mängd av kusiner som ständigt strömmar genom huset, här kan hon låtsas inte höra när modern och systern ropar på henne för att hjälpa till med plommonkompott och broderi. Men också här känner hon av det olösliga dilemma hon befinner sig i: dragkampen mellan å ena sidan familjen, tanken på att kanske få bli mamma, att få dela sitt liv med någon, och å andra sidan: att få gå vart man vill, att få verka i världen, att få diskutera nyttan med frisk luft och faran med överfulla sjukhussalar för sjuka patienter.

Det är inget lätt val. Florence känner tyngden av huset på sina axlar där hon sitter i skrubben, dels det rent fysiska och dels arvet: vad alla förväntar sig av henne. Hon överväger ett frieri och låter sig lockas av tankarna på vad som finns under alla de där kläderna – hur ser en mans kropp egentligen ut? Hur vore det att ha ett eget barn att ta hand om? Florence som tycker så mycket om barn, hon inser förstås att hon inte kan få både det och ett liv i frihet. Det är ett dilemma som går att känna igen sig i också idag. Både friheten och barnet – idag är det kanske snarare så att en kvinna måste vilja ha båda för att anses vara normal.

Florence heter Nightingale i efternamn. Mia Öström har skrivit en poetisk och språkligt glasklar bok om en kort period i hennes liv, om hennes tankar och inre värld. Den är skriven i korta stycken som man läser som befann man sig liggande i havet, i vågor. Gradvis framträder en historia genom sköra fragment ur ett liv: långa uppräkningar av olika maträtter blandas med drömmar och existentiella funderingar. Men också med rent konkreta situationer: den unga pojken Joseph ligger sjuk i byn, och fattigdomen där, okunskapen om hälsa och bristen på mat: det är i mötet med de sakerna som Florence känner att hon lever. Men det är också där som frustrationen är som störst. Saker ställs mot varandra, ofta med sådan klarhet att man inser hur helt omöjligt det är att välja det ena eller det andra och samtidigt välja rätt.

Florence blir sjuk men det rör henne inte, det är hennes yttre kropp det handlar om. Därinne växer den andra kroppen, den som finns på gott och ont, den som allt vore enklare utan. Den som gör allt så svårt för Florence, men också så vackert och insiktsfullt:

I matsalen serverar husan soppa. Jag är inte hungrig eller törstig. Jag behöver ingenting. Jag har vuxit färdigt. Jag bad till Gud att bli vuxen, det tog tid, jag väntade länge på att ett nytt liv skulle ta vid men det gamla fortsatte som om ingenting hade hänt. Jag skjuter ständigt min barndom ifrån mig med svaga handleder och anklar. En man föds till världen, en kvinna till familjen. Det är ett mycket litet utrymme. För något år sedan kom en amerikansk cirkus till London. Far läste om den största attraktionen, en mycket liten man, ett par fot hög, människor vallfärdade för att se honom, som om det var ett konststycke att vara kortväxt. Jag skulle vilja se en kvinna som lämnat sin familj.