Chefen på förlaget där Liv praktiserar är både manisk och excentrisk. Det är två viktiga egenskaper när man gör något så viktigt och meningsfullt som att driva ett fint förlag med anor. Att det är ett dygnetruntjobb är självklart, och även obetalda praktikanter förväntas ställa upp dygnet runt vilket chefen upprätthåller genom att skicka sms med små uppmaningar, gärna mitt i natten. Det är inget som Liv, eller någon av de andra anställda, reagerar på, eftersom alla är kompisar med chefen – och sina kompisar kan man ju höra av sig till precis när det passar en själv. Det är ömsesidigt.

Jag förväntar mig att Fågelhuset ska vara en okomplicerad roman, en som man kan läsa med sin tremånaders bebis på ena armen. Men Fågelhuset är tvärtom en mycket komplicerad roman. Med en annorlunda och väldigt egen ton blandar Ester Roxberg surrealism, humor och fantasi med vass samtidskritik. Det är roligt, igenkännande och förvirrande. Men också en aning tjatigt. Vi rör oss mellan kontoret i innerstaden och Livs lilla etta i någon förort. Stockholm skymtar förbi, men förblir anonymt, troligtvis författarens ambition. För det är en ganska stereotyp bild av Stockholm som målas upp. En bild där alla strävar efter att ha ett meningsfullt liv, även de som måste påminna sig om att de har det.

Att praktikanter används som gratis arbetskraft på förlaget är inget någon sticker under stol med: varför anställa när det finns folk som skulle betala för att få arbeta på en kulturinstitution av rang? Som praktikant ska man vara tacksam och arbeta hårdast. Livs arbetsuppgifter varierar mellan att kopiera papper och städa toaletter till att skriva refuseringar och leta fram sponsorer till de överdådiga releasefesterna. Lönen är ett vagt löfte om fast anställning efter praktikperioden. Och idag, när kulturjobb är lika sällsynta som fridlysta blommor, är det en hög lön. Så länge jag och du och man accepterar att jobba utan lön kommer vi aldrig att få betalt för det jobb vi utför.

Fågelhuset rör sig snabbt mellan verklighet och fantasi, de surrealistiska inslagen gör att jag behöver något att hänga upp min läsning på. Det är lätt att försöka diagnostisera karaktärerna med olika bokstavskombinationer och jag letar för att kunna ge den könsneutrala chefen ett kön. Hens attribut är typiska maktsymboler som kavaj, klocka, champagne och bil. Inte för att könet är avgörande, chefen spelar sin roll som maktfullkomlig chef bra, om inte bättre, utan kön: det är berättelsen som hade behövt vara mer konkret.