Lönearbete är inte särskilt välrepresenterat i skönlitteraturen. Författaryrket undantaget då, för hur många romaner om författare med skrivkramp (bra eller dåliga) har vi inte läst? Men det vardagliga slitet på en myndighet, ett fabriksgolv, på skola eller dagis, inom vården? Visst finns enstaka exempel, men de står ganska ensamma.

Måns Wadensjö debuterade med en arbetsplatsskildring, Förlossningen, som länge stått i min att läsa-hylla men som nu sannerligen tagit ett stort kliv framåt där. Med nya Monopolet tar han sig an en helt annan typ av arbete, det i en butik, och inte i vilket butik som helst, utan på Systembolaget.

Huvudpersonen Alice har nog inte intresserat sig mer för Systemet än någon annan. Hon får mest jobb där i brist på annat, först på timmar, men det dröjer inte länge innan hon liksom sugs in i butikens eviga strävan efter ordning. Flaskorna, burkarna och lådorna som varje morgon ska ställas upp – tonvis varje dag – och stå i perfekta rader med etiketterna åt rätt håll.

Kunderna är både förutsättningen för denna ordning och hotet emot den. I perioder, när Alice sitter i kassan, vill hon skrika åt dem: ”Det här hade kunnat vara den snabbaste butikskassan i världen om det inte hade varit för er!” Och kunderna, de är ju av alla sorter, de som vill skryta med den allra dyraste champagnen och de som behöver morgonens första fulöl för att ta sig igenom ännu en dag på bänkarna utanför köpcentret.

Det gör också Systemet till en oändligt fascinerande institution, en folkhemsinstitution, som på en gång ska tillhandahålla den farliga, lockande alkoholen och reglera den. De anställda där har makten och skyldigheten att neka kunderna att få handla. Och alla kommer, förr eller senare, dit.

På någon sätt har Wadensjö lyckats skriva om butiken som just en sådan fascinerande plats, en som säger någonting centralt om hela vårt samhälle. Jag läser Monopolet nästan som en spänningsroman, trots att ganska lite egentligen händer. Varor packas upp och säljs, snattas eller går i kras. Anställda kommer nya, passerar vidare eller blir kvar på livstid. Det blir jul och nyår, årets hetsigaste dagar, och sedan januari igen.

Om Alice får man som läsare egentligen inte veta särskilt mycket, inte om hennes liv utanför eller innan butiken i alla fall. Hon kommer ny dit, är Alice i flaskornas skimrande underland, och hon lär sig alltmer av rutinerna och jargongen. Hon iakttar och upplever.

På sätt och vis är Monopolet en relationsroman, men det handlar inte främst om en relation mellan två personer, utan om relationen mellan en anställd och en arbetsplats. En butik. Om förälskelsen och irritationen, om hur stor del av ett liv som ett arbete ofta är.

För nog är det konstigt att den här delen av våra liv syns så lite i skönlitteraturen? Arbetet som försörjning, som rutiner, som en så uppslukande del av ens dag? Arbetet som bekräftelse, som identitet, som något vi lätt blir vilsna utan, men kanske också lätt går vilse i?