Iris Wolff (född 1977) är sedan debuten 2012 en lysande stjärna på den tyska litteraturhimlen. Med romanen Die Unschärfe der Welt var hon nominerad till det renommerade priset Deutscher Buchpreis 2020. I romanen Lichtungen berättar Iris Wolff Kato och Levs historia, eller kanske snarare historier eftersom de är två skilda personer om än sammanlänkade av en djup […][...]

Margit Silbersteins biografiska berättelse Förintelsens barn handlar om hur det är och har varit att vara barn till överlevande efter Förintelsen. Att överleva något som nästan var en omöjlighet att överleva – att ofta vara den enda överlevande av en hel stor familj, släkt, civilisation – blev för många ett livslångt trauma och påverkar efterlevande […][...]

Herta Müllers Hunger och siden sticker ut bland novellförlaget Novellix senaste box med Nobellprisnoveller på så sätt att den faktiskt inte är en novell. Det är en essä, ganska vindlande, om diktaturens fulhet och utsatthet. På så sätt är den samtidigt ganska representativ för Müllers författarskap, åtminstone som jag uppfattar det. Hennes texter är oerhört […][...]

Det har gått snart två veckor sedan jag läste ut Solenoid, och det finns bitar av den jag inte är helt säker på om jag faktiskt läste eller om jag bara drömde dem efter att ha läst boken. Å andra sidan minns jag (tror jag mig minnas) att det kändes likadant under de tre veckor […][...]

Babadag är ett litet samhälle i östra Rumänien beläget alldeles nära Svarta havet. ”Babadag, det var trötthet och ensamhet”. Med en av karttjänsterna som finns att nå på internet företar jag mig en egen resa till den stora byn eller lilla staden, beroende på om man tror på fastslagna definitioner eller ej. Jag släpper ned […][...]

Ramhistorien är inte särskilt upphetsande. Ung skandinav flyttar till New York för att jobba som praktikant på en konstfestival. Staden är stor. Han träffar konstnärer i allmänhet och en mystisk kvinnlig konstnär vid namn Ana Ivan i synnerhet. De pratar. Hon berättar om sitt liv. Snart befinner vi oss i Ceaușescu-tidens Rumänien. Det är hallucinatoriskt […][...]

”Ett samtal” är underrubriken till den rumänsk-tyska nobelpristagaren Herta Müllers nya bok, den här gången inte en roman utan en intervjubok. Kanske borde jag inte ens kalla den Müllers nya, utan Müllers och Angelika Klammers – det är Klammer som intervjuat – men jag upplever det inte riktigt så. Klammer, vars frågor sällan är direkta […][...]

VARGEN OCH DE ANDRA DJUREN
Det var en gång en varg som alla andra.
En dag blev han kung och såg att hans vilja var lag
och att alla böjde sig för hans vargaröst.
Då kallade han alla djuren till rådslag under ett grönskande träd
och tog högstämt till orda:
»I skogen råder laglöshet! I alla buskar och snår
har jag inte funnit annat än försyndelser,
dumhet, lättja och övergrepp,
med ett ord ingenting att yvas över.
Hur ska då skogarnas talrika folk kunna blomstra
med en sorglig ordning som denna?
Hör nu vad jag säger,
det är ord som ni måste instämma i.
Se på den varelse som kallas mänskan
hon som alltid går på två ben.
Ser ni vilken kraft
hon har i allt hon gör?
Inte ens naturen själv rår på henne,
varken vattnet eller elden står henne emot.
Lyckan ler mot henne i allt hon företar sig.
Låt oss därför ta mänskan till förebild
och allesammans, från lejonet till haren,
nu och allt framgent gå på våra bakben.
Jag har talat! Från och med nu ska vi bli dugliga
och aldrig mera gå på alla fyra!«

»Bravo, bravo, eders höghet! Vilket upphöjt sinne!
ropade alla djuren
som stod samlade under trädet.
De jublade och applåderade
och gav sig sedan av
på bakbenen
och försökte sätta tassar och klövar i sidan.

Men hur det nu var kom det hela att halta
för sen en tid var djurrikets skattkammare tom.
Många huvuden hade rullat
men alla såg
att djuren gick på onaturligt vis,
att leoparder, hjortar och harar snubblade fram.
Och om någon satte ner en tredje fot
att stödja sig på för att inte falla,
blev han genast gripen
och slagen i bojor.

När de fjäskiga rådsherrarna vildsvinen kom,
vågade de ändå inte dölja tillståndet i skogen,
och sa till den inbilske vargkungen
som stod där på fyra ben
och lyssnade värdigt
att allt var värre än förut.
Då hångrinade vargen mot dem
och sa med sin grymmaste min:
»Förstår ni inte att det gäller principen?
Jag vill inte höra mer. Mitt folk är vida överlägset
dem som går på fyra ben, både värdigare och ädlare.
Om någonting haltar
här och var kan jag rätta till det.
Alltså kungör jag i dag att alla från och med nu
bara får gå på ett ben!«

I vanmakt ser vi ofta sådant ske:
Mången skog vissnar och dör för principens skull.

”Hjälp oss!” Den enkla uppmaning som fått bli titel till den här antologin avslutar Roxana Fierarus bidrag till den. Fieraru är rumänsk rom och försörjer sig och sin familj genom att tigga utanför Ica vid en tunnelbanestation i en Sockholmsförort. I Hjälp oss! berättar hon bland annat om hur svårt det är att lämna sina […][...]

Tiggare på gator, torg och inte minst utanför matbutiken, är numera ett vardagligt inslag i den svenska stadsbilden. Mycket har sagts och skrivits om varför de plötsligt dykt upp, det har spekulerats vilt om organiserade ligor som lurar ”godtrogna” svenskar, tiggarbosättningar har bränts ner, de har avhysts av polis och myndigheter och hatsajterna på internet […][...]