Recension

: På vägen till Babadag
På vägen till Babadag Andrzej Stasiuk
2015
Ersatz
8/10

Väntan på något

Utgiven 2015
ISBN 9789187891090
Sidor 328
Översättare Tomas Håkanson

Om författaren

Fotograf: Cato Lein

Andrzej Stasiuk föddes 1960 i Warszawa. Han har i Polen givit ut novellsamlingar och jobbat som journalist. Fick sitt genombrott med Världen bortom Dukla. Har även skrivit Nio, Taksim, Vägen till Babadag, Liten bok om döden och Östern vilka finns översatta till svenska.

Sök efter boken

Babadag är ett litet samhälle i östra Rumänien beläget alldeles nära Svarta havet. ”Babadag, det var trötthet och ensamhet”. Med en av karttjänsterna som finns att nå på internet företar jag mig en egen resa till den stora byn eller lilla staden, beroende på om man tror på fastslagna definitioner eller ej. Jag släpper ned den lilla gula figuren till gatunivå, kastar mig framåt längs utmed huvudgatan Strada Republicii som frusit fast i tiden. Sveper förbi någon bank, ett café, ett par pubar. Det är folktomt men noterar ändå två män på vänster sida sökandes den livsuppehållande skuggan från en byggnad.

Andrzej Stasiuk har skrivit en reseberättelse och en sådan nämner och beskriver med nödvändighet otaliga orter och områden. Oräkneliga platser dyker upp, vilka för mig har så svårmemorerade namn att jag, på gränsen till ignorant, inte ens försöker minnas dem. Istället förlitar jag mig på min förmåga att känna igen bokstavskombinationerna snarare än vad de som helhet egentligen betyder. Så varför just Babadag i titeln? Ja, eftersom det ju måste stå något, tänker jag.

En reseberättelse är vanligtvis en resa framåt, men för mig framstår allt korsande av gränser, de dödsföraktande färderna över bergsryggar, plöjandet genom de öde landskapen som sekundärt. Det är en resa i tiden, kanske berör den även den mänskliga själen. Men – är det en egentligen resa? Resa är rörelse, och tiden tycks här stå still, förändringarna är knappt märkbara, ”[d]e omgavs av en nutid lika gammal som världen själv”, och betraktelserna av vårt inre tycks ha kört fast och slirar nu i det immateriella. Allt är upprepning. Upprepning. Stasiuks upplevelser och funderingar återkommer gång på gång och jag intalar mig att hela stycken kommer tillbaka. Nya länder och byar och mindre städer besöks, men fram tonar ungefär samma sak. Hästskit. Rost. Grisbajs. Överlevnad och likgiltighet, väderlekens allsmäktighet. Mer grisbajs – det är i mångt näsans resa. Var någonstans lever människan inte i repetitiva mönster? Här har den bara en egen given form, innehållet är det samma som på andra platser. När detta skrivs har jag ett trettiotal sidor kvar men jag kan inte tänka mig att något kommer ske som tvingar mig omvärdera boken. Och antagligen kommer jag upprepa mig själv.

Jag har egna små pretentioner att utforska de östra delarna av Europa eller de västligare delarna av Asien. Var gränsen dras, ja beror på vem man frågar, vilka förhoppningar eller föreställningar denne har. För blir man inte lite varm och nyfiken när man läser ”[h]är möttes ju faktiskt om inte två floder så tre gränser, likt tre strömmar som bar med sig bördiga sediment av smugglade rikedomar, list, begär, svartsprit, beskattade cigg, sibiriska skinn, exotiska papegojor och sköldpaddor, Makarov-ammunition och ungersk porr”? Jag vill finna de sjöar vilka luktar som vore de fyllda av ”helvetets underjordiska vatten”. Jag längtar efter att fara uppå vägar där omkörningar ”… passade sällsynt illa för sådant eftersom den mest bestod av kurvor […] ravinväggarna var flera hundra meter höga och det vara som att köra i en enorm grotta. Jag ville beundra detta naturens underverk men samtidigt ville jag absolut inte missa ögonblicket när vi krossades”.

Georgien har jag haft förmånen att besöka två gånger och känner igen mig i beskrivningarna. De georgiska männen som rattar fordonen i varierande skick tycks finna det ytterst kränkande att ligga bakom en annan bilist. De söker snart äran, blickar förhoppningsvis i backspegeln, tutar och påbörjar omkörningen. Möte är inget hinder, de förväntar sig att medbilisten ger utrymme. Sträcker jag ut lillfingret genom vindrutan kan jag antagligen vidröra fordonet till höger. ”Nu dör vi” mumlar jag för mig själv mest hela tiden. Men jag ser inga olyckor, det tycks vara ett fungerande system.

Jag skrev förmånen eftersom jag kommer från någon typ av välfärdssamhälle, letandes efter något radikalt, åtminstone materiellt, annorlunda, tar ett djupt dyk ned i en materiell fattigdom jag har en trygg distans till. Jag kommer från det otydligt definierade Väst sökandes efter detta något, kanske på grund av en upplevd brist vars antipod måste finnas annorstädes. Jag finner det fysiska förfallet men också människovärme jag inte stött på någon annanstans. Upplockad längs en väg av en polischef och borgmästare som antagligen var fulla eller åtminstone bakfulla, bjuden på en festmiddag av guds nåde. Eller den vänliga tanten som bjöd på tomater och ett besök vid en ortodox mässa. Stasiuk upplever det samma. Egennyttan är inte närvarande och när den är det, så är det helt på sin plats. No problem! är ledord. Liten slant där och vips kommer man in där man egentligen inte borde komma in. Allt är förutsägbart eftersom allt redan sagts och skett. Framtiden får bara värde när den är dåtid, som han skriver någonstans. Tempot är långsamt, miljö- och människobeskrivningarna är spetsiga, ironiska och underhållande. Språket passar utmärkt till det som skildras.

Världen är rättvis, vilket Stasiuk påpekar, i så måtto att det nya är statt i samma förfall som det gamla. Tiden, tänker jag, det är vad som jämnar byar med marken och strör gödsel över kyrkogårdarna. E.M Cioran är en ständig följeslagare på resan, hans ande vilar över texten, hans hand på axeln. Likheterna är slående och jag frågar mig om boken rentav inte är en mer utbroderad version av exempelvis Sammanfattning av sönderfallet där Cioran skriver:

Vilken synd har du begått för att födas, vilket brott för att finnas till? Din smärta liksom ditt öde saknar skäl. Att verkligen lida är att godta det ondas invasion utan kausalitetens ursäkt, som en ynnest av den vansinniga naturen, som ett negativt mirakel.

Detta är ett ständigt återkommande tema: Markens, bergens, trädens, sandens, människans, konservburkens, koskitens och grisbajsets framhärdande i den likgiltiga tidens skruvstäd. Hans fascination över det förfallna, det närmast obrukbara, det för oss skräpaktiga, får mig att tänka på Ulf Peter Handberg Europeiskt skräp. Boken består i mångt av för oss kasserade saker samt tomma blickar som stirrar ut i intet, in i den skenbara förändringen. Vad söker de?

Min främsta anmärkning är användandet av benämningen zigenare. Förlegat och djupt problematiskt. Hans inställning till romerna är inte fientlig, tvärtom. Men ordet i sig är provocerande och onödigt. Och jag borde inte skriva ut det här heller. Nå. Egentligen vill jag inte betygsätta boken. Hur betygsätter man någons resa? Eller är det vår resa? Och är inte det det enda vi gör: Betygsätter vår tillvaro? Det är lite uttråkande.

Robert Salmela

Publicerad: 2018-03-10 00:00 / Uppdaterad: 2018-03-01 12:09

Kategori: Recension | Recension: #7277

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?