Recension

: Liten bok om döden
Liten bok om döden Andrzej Stasiuk
2016
Ersatz
6/10

En liten recension av en liten bok om döden

Utgiven 2016
ISBN 9789187891458
Sidor 96
Översättare Tomas Håkanson

Om författaren

Fotograf: Cato Lein

Andrzej Stasiuk föddes 1960 i Warszawa. Han har i Polen givit ut novellsamlingar och jobbat som journalist. Fick sitt genombrott med Världen bortom Dukla. Har även skrivit Nio, Taksim, Vägen till Babadag, Liten bok om döden och Östern vilka finns översatta till svenska.

Sök efter boken

Där döden finns, finns inte vi och där vi finns, finns inte döden. Därför är döden ingenting för oss.

- Epikuros

Det kan ha varit K. G. Hammar som i ett radiosamtal för några år sedan samtalade om döden. Bland mycket annat, antar jag. Han menade något i stil med att han vid dödsögonblicket önskade vara vid fullt medvetande. Inte helt orimligt. Att dö är en unik upplevelse tänker vi oss och det vore försmädligt att låta just det ögonblicket passera obemärkt förbi. Det beklagliga är att man vare sig hinner smaka på upplevelsen någon särskilt lång tid efteråt. Inte länge alls. Inte alls, faktiskt.

Annars är den gängse förhoppningen att inte vara vaken när döden oartigt tränger sig före i kön. Ett långdraget, smärtsamt, kvalfyllt, smutsigt, skrikande, liggsårigt döende undanbeder vi oss gärna. Istället vill vi alltså sova eller åtminstone inte lida mer än vanligt, när vi sakta skrider in i – vad? Helst inte en evig brasa, förhoppningsvis himmelriket, antagligen intet eller, och detta tycker jag låter rätt rimligt för egen del, åter träda in i livscykeln och återfödas i skepnaden av en låghalt tistel.

Liten bok om döden skiljer sig från Andrzej Stasiuks andra alster. Boken är uppdelad i fyra kapitel som alla avhandlar några av författarens närkamper med döden. I det första dör farmodern. På det följer författarkollegan som kastar in handduken. I tredje kapitlet återberättar han om när jycken dog. Det sista och avgjort längsta kapitlet handlar om vännen som långsamt tynade bort.

För kollegan var döden ekvivalent med minnesförlust, alltså en förlust av minnen. Minnets förtvinande, ja, det är en typ av död som kan drabba oss. Även om vi andas, rör oss, och i det här fallet spottar, så är vi nästan inte levande när hjärnans kapacitet av någon anledning kraftigt beskurits. Döden blir vad som definierar oss genom att den accentuerar och lyfter fram det vi längre inte är. Stasiuk och andra försöker kommunicera med honom, frågar om han minns det och det, men mannen tycks trots alla ansträngningar i världen inte få ut andra ord än ”Fan i helvete” och ”Tragedi”. Ord han snappat upp och lyckats formulera. I sammanhanget rätt träffande.

Jag är osäker på om boken är något annat än en förrymd text som lyckats slinka ut ur skrivbordslådan. I det här fallet är det inte en värdering, bara ett konstaterande. Att jag känner att boken inte säger mig särskilt mycket är däremot ett värderande. Kanske är det en brist på inlevelseförmåga från min sida, men någonting säger mig att den är alltför personlig. Att jag inte känner personerna som omnämns gör det svårt för mig att knyta an. Vägen till Babadag var också högst vardaglig, men den ägde en förmåga att lyfta upp vardagen och göra den allmängiltig. Den fick mig att känna igen mig i människorna han träffar och observerar längs vägen – trots att jag lever under helt andra materiella betingelser.

Döden är naturligtvis även den allmängiltig och nästan säkert ofrånkomlig. Liksom ni, har även jag erfarenhet av död i min närhet. Jag kan förstå känslan av förlust, kanske ilska, ånger eller, men detta har jag inte upplevt, glädje. Om jag ändå skall försöka fånga den springande punkten: Hade det varit min farmor, min hund, min kollega, min vän, mina minnen, så hade boken varit ovärderlig som minnesdokument. Nu är det små självbiografiska fragment som liknar de fotoalbum som har ringa värde för en utomstående betraktare, men som ägaren placerat på en framträdande plats i bokhyllan. Boken var hur som helst säkerligen inte ens ämnad till att skaka om läsaren, varför jag alltså tror att det är en text på rymmen.

Självklart överdriver jag en smula. När han som ung tänkte att döden är enahanda dagar på industrigolvet, minns jag de resonemang om livet jag som ung formade utifrån ett enda sommarjobb bland fanerskivor och obegränsad tillgång på varm choklad. Att följa i sin fars förutsägbara fotsteg hade för honom det varit början på en långsam död. Vårt patologiska fokus på en karriär, som enkelt kan mätas utifrån en tydlig värdehierarki, är säkert en del av svaret till mitt och hans resonerande. En bra karriär är dock ingalunda en garant för ett ”bra” liv, vad det nu kan vara.

Vägen ut för honom var förräderiet; att avvika från den på förhand utstakade riktningen och kliva bortom allfarvägen för att leta upp eller skapa egna små stigar. Vilket får mig att tänka att hans författarskap tycks kretsa kring just det: Att söka men inte finna.

En underjordsvarelse sade en gång:

Och vem vet, kanske ligger meningen med mänsklighetens strävan på jorden endast i skapandet – annorlunda uttryckt: i själva livet – och inte i målet. Som inte är något annat än att två gånger två är fyra, det vill säga en formel; men att två gånger två är fyra, det är ju inte längre livet, mitt herrskap, utan början till döden.

Vad jag har att säga om döden? Tackar som frågar! För mig är döden ett på förhand uppgjort lopp med likmasken. Men skam den som ger sig!

Robert Myhreld

Publicerad: 2018-03-10 00:00 / Uppdaterad: 2018-03-01 12:07

Kategori: Recension | Recension: #7276

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?