Jag läser aldrig med bokomslaget på. Om man tar bort det finner man då och då små mästerverk inpräntade i pärmen och hur som helst är det alltid i vägen, lossnar och ger skärsår. Istället kan det fylla luckan i bokhyllan eller -högen (förslagsvis högst upp i det senare fallet). Praktiskt. Bakom omslaget till Taksim döljer sig en relief föreställande en gris. Reliefgrisen är rätt lurvig, huvudet mustigt och hela dess uppenbarelse har något myskoxigt över sig: Kompakt som en grävling och nackpartiet är väl tilltaget och anpassat för regelrätt grisbökande i jorden. Kanske stångas de också. Läser man boken får man veta att det är en Mangalitza, alltså ett ungerskt ullsvin. Dessa ulliga uppenbarelser visar sig både kunna rumstera runt i jorden och slita av människohalsar. Men vad gör det när de är så här söta; säg, kan man inte förlåta dem det mesta?

Foto: peacockshock.com

Lite svinn får man väl ändå räkna med?

Taksim är en fortsättning på Nio och är för mig den främsta av de Stasiuk-böcker som idag finns översatta till svenska. Pawel har undsluppit de livshotande vedermödorna i Warszawa och befinner sig nu i en mindre stad där han inkvarterat sig i ett hus ägt av en äldre kvinna. En katt gör honom sällskap och till hans intresse kan vi lägga öldrickande, spana in dödsannonser som spikats upp på något plank och att planlöst spatsera omkring i staden. Berättelsen utgörs emellertid främst av hans huvudsakliga källa till pengar: fordonsdriven kommers.

Władek är hans kompanjon tillika drivkraften i detta omaka par. Władek är ett unikum skulle man kunna säga. Han är förärad ett munläder av Guds nåde, verkar känna alla i hela Östeuropa, har en obegränsad uppslagsrikedom när han vädrar profit och pratar ungefär hela tiden. Pawel, chaufförssvansen, lyssnar mest och kör bilen som kan ha sett ut ungefär så här:

Foto: Rätt tydligt.

När det vankas affärer dyker alltså Władek helt sonika upp hos Pawel, slår sig ned bredvid slafen där Pawel kvartar och väntar på att han skall vakna: – Jag vet en som ska ställa till kalas, säger Władek. Det skall jag!

De fyller på lite raketbränsle, fyller skuffen med vad varor som vid tidpunkten finns i förrådet, packar in ett gäng konserver samt ölen och brummar iväg. Har de flax håller skrothögen även denna tur. De kuskar runt i detta underverk, vänder nosen i alla väderstreck, korsar samtliga gränser, besöker marknader, slår upp borden i många av de samhällen som är korsningar mellan by och stad, plågar obarmhärtigt de få hästkrafterna uppför ändlösa backar och ber att de slipper vattenplaning med sina nednötta däck.

Pawel säger:

Jag såg framför mig hur han någonstans bytte de där hornen mot till exempel ett fårskinn och en apparat som gjorde brännvin av päron, sedan bytte han de sakerna mot en anordning för att sko hästar, en ångdriven skärmaskin för tobak, tvåhundra kilo storkfjädrar, björnsaxar samt en vagn med uppblåsbara gummidockor och gummidjur för köttsliga fröjder, och sedan skulle vi bara behöva frakta allt till exempelvis Istanbul, så kunde vi göra vårt livs affär.

Plötsligt vaknar den ständigt närvarande konsumenten i mig: jag behöver och måste ha både tvåhundra kilo storkfjädrar, ett gummidjur för köttsliga fröjder samt en hembränningsapparatur.

I boken finns inga storslagna visioner om framtiden: ingen försöker finna sig själv i någon sorts framblossad psykedelisk dimma på en ö i Bali. Inte heller finns det några tankar på att forma baken, dana karaktären samt tighta till magen på gymmet. Att finna någon som vill läsa Kant på originalspråk får man leta långt efter, men det är väl snarare ett hälsotecken.

Władek är insnärjd i en klassisk riddarhistoria där prinsessan till varje pris måste räddas. Prinssessan kränger inträdesbiljetter vid det tivoli våra två hjältar följer efter (det drar till sig folk!) och draken är förklädd till någon storväxt skumraskfigur som bara kan blidkas med pengar och tjänster. Allt ställs på sin spets när det blir en fråga om människohandel, denna dolda europeiska verklighet. Kärlek kontra vad som är rätt och fel, vilket spår skall man låta tåget rulla in på?

Precis som i Östern är annars tingen i blickfånget. De moderna tingen, de som massproduceras och där

alla kommer ha allt. Engångsjävelskap, fabriksskit, men hur mycket som helst. Inga principer utom att det är lätt att få tag på, och hela skiten kommer att gå sönder allt snabbare, på tre röda sekunder, så fort man sätter på sig det, i första regnet, på en gång, bara man rör vid det. Och då går det verkligen åt helvete för dem, för de kommer att ha allt och ändå ingenting.

Jag tänker på Ulf I. Eriksson som i Ett liv efter födelsen skriver att vår

libido som biologiskt är avsedd för könskärleken, den ägnar vi de döda tingen och sysslorna. Vi lever i en upp- och nedvänd värld, där kärleken är en maktfråga och där arbetet är fyllt av lidelse…

Men framför allt tänker jag på Ulf Handberg, vars bok Europas skräp inte skulle vara en oäven titel på Taksim, som undersöker de gamla tingen och produkterna som inte massproducerades med samma hysteri som idag. Skräp eftersom det inte är nytt och det senaste. Inga tekniska kretsar som får sina nackar knäckta vid minsta golvkänning. I Sverige har vi kanske inte ett överflöd av dessa marknadsbord som dignar under av varor, men vad gör det när vi kan skicka efter allt vad vi helt plötsligt måste ha från Kina. Egentligen borde man skämmas mer än man gör. Det är perverst. Är det inte vackert med byggnader som har sitt födelsedatum inpräntat i sin kropp? Som en öppen hälsning till framtiden.

- Minns du att det inte fanns något begagnat förr? Alltså, man kunde inte köpa begagnat någonstans … alla saker funkade ända till slutet eller så gjorde man om det till något annat.

En bilkaross kunde bli ett litet hönsnäste, bildäcken vikarierade som blomkrukor och kläderna gick i arv mellan barnen. Inte helt ovanligt när jag som barn besökte lantgårdar, sommarstugor eller andra hem som låg avsides. Nu får man nog åka till Majorna i Göteborg för att finna något i denna stil. Eller kanske Södermalm i Stockholm. Eller är det Norrmalm?

Nå.

Jag älskar Taksim men den ger mig också mest huvudbry: den är klart misogyn och rasistisk. Detta är problem som dyker upp här och var även i de andra böckerna, men nu tränger det sig på och blir direkt obehagligt. Jag går nog i slutändan med på det, eftersom jag tror att det är en rimlig återgivning av de normer och förhållningssätt som förekommer i denna miljö och sociala sammansättning (naturligtvis inte enbart förbehållet denna kontext). Jag frågar mig själv hur boken hade sett ut utan detta men kan inte riktigt besvara den. Kan man inte ”transkribera” originalspråket till mer passande ord än ”guling” och ”zigenare”? Kanske, men min hållning i denna fråga är – just nu – att översättaren skall vara trogen originalet. Av vad jag läser mig till är Stasiuk inte särskilt rasistisk och misogyn. Inte öppet i sina böcker i alla fall. Han vänder sig snarare mot den västerländska livsstilen och kulturen, föraktar den kanske, och ofta omnämns romerna i positiva ordalag. Vi fanatiska konsumenter utgör den alltid törstande marknaden som livnär sig på de människor som under omänskliga förhållande tillgodoser våra behov. Ja.

Det var tre karlar och en kvinna. Vietnameser snarare än kineser. Många kan inte skilja på dem. Men en gång i tiden såg jag ofta båda sorterna och vietnameserna har lite finare anletsdrag. Liksom mer lika vita människor än kineser.

Vithet som norm, naturligtvis. Jag ser att några andra recensenter lämnar frågan orörd och omskriver det ursprungliga ordet till ”romerna”. Skamlöst. Att åtminstone flagga lite hade varit anständigt.

Andra människor intresserade mig inte då. Jag hade mitt eget liv som inte heller intresserade mig särskilt.

Som vanligt viskar Stasiuk till mitt hjärta. När jag läser hans böcker förväntar jag mig alltid de där små randanmärkningarna som får mig att mysrysa av välbehag. Något som talar direkt till mig.

Vi gick vidare och jag insåg att han hade varit barn en gång. Att han haft föräldrar och levt ganska länge innan han blev vuxen och började åldras.

Denna tanke dyker upp hos mig ibland, hur alla vuxna en gång varit barn. Särskilt välkända eller galna (eller både och) människor ägnas en liten tanke. Hur var Stalin som barn? Trump? Wittkop? Bard? Boye? Min granne? Jag själv? Tonårsförälskelser, uppklippta fiskar, uppätna maskar, skrapsårsknän och jävelskap.

Så.

Mitt i vintern kommer de köra fast med bilen i ett snöigt dike och Pawel undrar vem som kan komma till undsättning.

- Jordens fördömda, grabben sade han glatt. Lås karetan och på med pjucken, för vägen är lång och farlig.

Lång och farlig är den, jävlar i min själ!