Tiggare på gator, torg och inte minst utanför matbutiken, är numera ett vardagligt inslag i den svenska stadsbilden. Mycket har sagts och skrivits om varför de plötsligt dykt upp, det har spekulerats vilt om organiserade ligor som lurar ”godtrogna” svenskar, tiggarbosättningar har bränts ner, de har avhysts av polis och myndigheter och hatsajterna på internet har fått nytt bränsle. Samtidigt har många försökt hjälpa genom att ge pengar, mat, filtar och kläder. Några har också öppnat sina hem för tiggarna.

I den här boken följer Stefan Gurt några av hjälparna. De som inte bara lämnar en slant vid ingången till affären utan som lägger en stor del av sin tid och kraft på att försöka förändra tiggarnas livsvillkor. Vi får följa några aktivister i föreningen HEM (för hemlösa EU-migranter) på nära håll under ett år i såväl framgång som motgång.

Gurts främsta orsak att skriva boken handlar om godhet, om ”människans möjligheter att göra gott.” Hans egen utgångspunkt är neutralt avvaktande. Han har många personliga funderingar kring problemet, snarare moralfilosofiska än politiska och känner sig som nog de flesta, osäker på vad som är ”rätt” och ”fel”.

Vi brukar resa till Kina en månad varje sommar och inte ens på kinesiska landsbygden har jag stött på människor som har det så eländigt som tiggarna här. Och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det eller vad vi kan göra för att lösa situationen. Jag är heller inte säker på att Sverige är skyldigt att hjälpa ett annat lands medborgare.

Det finns uppskattningsvis mellan 2000-4000 EU-migranter i Sverige. De flesta är rumänska romer. De har rätt att vara i Sverige genom den så kallade ”fria rörligheten”. I Sverige är det inte olagligt att tigga, däremot att annektera mark och att bosätta sig var som helst. Därför är det ofta avhysningar från boplatser, en åtgärd som inte löser romernas problem, skriver Gurt. Att återvända till Rumänien är för de flesta inget alternativ, de har ju lämnat landet på grund av extrem fattigdom och marginalisering.

Det blir många politiska, ideologiska samtal med vännen Sven från föreningen HEM. Han vill engagera Gurt för romernas sak. De följs åt till möten, till bosättningar som varslats om avhysning, till stödinsatser som en tidningsförsäljning där romerna först får köpa ett antal tidningar som de sedan säljer vidare. Sven mår dåligt av stress, av att inte räcka till. Han tampas med myndigheter och ibland med romerna själva.

De följs också åt till Rumänien för att se hur en del återflyttare lever och för att försöka prata med lokala myndigheter. I de fattiga bosättningarna lever de flesta i skjul. Det är lerigt, kallt och smutsigt och människorna tycks sakna hopp. Någon har dock lyckats bygga ett hus med hjälp av insamlade pengar i Sverige. Folk är trötta på besökande journalister från väst. Många kommer för att göra reportage men ingenting blir bättre för det.

Den förre diktatorn Ceaușescus måttlöshet (bygget av ett mångmiljardpalats förstörde stora delar av det historiska Bukarest) har kostat landet dess välfärd och utveckling. Diktatorns ekonomiska politik resulterade i brist på mat, i förtryck och fattigdom. En delförklaring till tiggarna vi möter här hemma är den familjepolitik som fördes med förbjudna aborter samt höga skatter för familjer med färre än fem barn. Landet kunde inte föda befolkningen och många barn hamnade på undermåliga institutioner.

Ett positivt möte är med Romani Criss, en organisation som verkar för att förbättra romernas situation. Bland annat genom att utbilda kvinnor som ”medlare” mellan romer och olika samhällsinstitutioner. Organisationen driver också rättsfall kopplade till mänskliga rättigheter och rasism.

Gurt skriver detaljerat och personligt, ofta med ödmjukhet inför vad som kan anses sant eller falskt. Alla händelser återges liksom hans egna funderingar, stora som små. Det gör att de viktiga frågorna ibland skyms av triviala kommentarer om att någon har utstående öron eller att han misstar en grupp människor för gymnasister men senare förstår att de är lärare. Det sakliga registrerandet blir, eller kan verka vara, ett skydd mot en alltför pockande verklighet.

Ibland orkar jag inte med att människor har så bestämda åsikter om saker hela tiden, själv har jag alltid varit en som vacklar, agnostiker i allt. Länge skämdes jag över det, men jag gör det inte längre. Jag tror att en viss osäkerhet kan ha ett värde. Det finns något skrämmande i alla grupper som hamrar fast sina åsikter och sin grupptillhörighet tills de är blankt stål. För mig ligger det nära dumheten, en oförmåga att lyssna, man köper hela åsiktspaketet i stället för att tala med varandra.

Att se den uppenbara fattigdomen och utsattheten bland romerna upprör. Det är svårt att se och att förstå hela bilden bakom. För Gurt blir det en personlig inre resa som uppvisar hela skalan från tvivel och ifrågasättande till djupt engagemang. Vems är ansvaret? Statens, världens, har romerna själva något ansvar, vad är orsaken till att det ser ut som det gör? Frågorna är många och kräver komplexa svar.

Om en människa ständigt trycks ner av omgivningen äter det sig till slut in i henne, man behöver inte gå längre än till de som mobbades i grundskolan för att veta det, och detsamma måste väl gälla folkgrupper också. Om en grupp människor ständigt trycks ner, nekas arbete, föraktas, bedöms som mindervärdig eller kriminell på förhand – hur många är starka nog att stå emot?

Jag tror själv inte att det går att skriva neutralt om romernas situation och jag tycker det är skönt att Gurt tar ställning mot slutet av boken efter sin inledande ambivalens. Efter besöket i Rumänien föreslår han självförsörjande kooperativ som en väg att gå och att krångliga EU-regler som hindrar bidrag att betalas ut, ändras. Som den registrerande och analyserande författare han är, funderar han också över sitt eget bokprojekt, över svårigheten att skriva om goda människor eftersom berättelser drivs av konflikter.

Naturligtvis är konflikten själva kärnan i Gurts bok som ju också förmedlar godhet. Vi bör alla vara lite som hjälparna, menar han. Vi kan fortsätta våra vanliga liv ”men vi måste inge hopp till de människor som annars helt skulle vara utan.” En pedagogisk, lättläst bok som passar bra som diskussionsunderlag i studiecirklar.