När jag var drygt tjugo umgicks jag intensivt med Nina, vars föräldrar bodde på Åland. Otaliga är de gånger vi åkte Finlandsfärja för att ta oss till Mariehamn och naturligtvis passade vi ofta på att ta en partykryssning när vi ändå skulle dit. Jag är väl bekant med dessa enorma festcontainers där folk dricker sprit, raggar, åker hiss och handlar taxfree. Det är något särskilt med konceptet att vara till sjöss under samma tak, väggar och golv samman med över tusen andra. Det blir en tillfällig boplats där en delar ett dygn eller två med folk en antagligen aldrig kommer att återse även om det kan delas kroppsvätskor och sovbritsar.

Jag har inte läst någon av Mats Strandbergs tidigare böcker. Inte ens den i bekantskapskretsen hyllade Engelsforstriologin. Inte ännu. Men när Svensk Bokhandel flaggade för Färjan i sin höstkatalog blev jag nyfiken. Att det doftade Stephen King och John Ajvide Lindqvist kändes varmt välkommet på bokhimlen. Det svenska deckarundret är ett koncept, men nu börjar vi även bli bra på skräcken.

Färjan, vilket genial titel förresten, handlar om ett ynka dygn. Ett dygn på Östersjön som kommer att ha ödesdigra konsekvenser. Den bedagade färjan Baltic Carisma sväljer 1200 förväntansfulla människor. Folk som drömmer om att komma bort, möta nytt eller läka själsliga sår. Vi får möta och följa både passagerare och anställda som alla är fyllda av förhoppningar, drömmar samt har saker att klara av under resan. Karaktärerna är tydliga och levande till den grad att jag nästan förväntar mig att de ska hoppa ut ur boken.

Vi får följa Marianne som är så rasande ensam. På fyllan råkade hon boka en singelkryssning och plockar fram modet att genomföra den. Och se, redan på terminalen möter hon honom med de vackra ögonen. Vi har också den dysfunktionella familjen med sonen Albin i centrum. Pojken som är i förpubertet och registrerar och processar allting, under ytan. Vidare möter vi partyprinsessorna Madde och Zandra som är experter på att finlandskryssa. De vet precis hur de ska maxa dygnet ombord för att få ut det göttigaste. Sen har vi Calle, tidigare medarbetare på Baltic Charisma, som återvänt ombord för att under denna tur storstilat fria till sin stora kärlek Vincent. Men min favoritkaraktär, jämte Marianne, är Dan. Han förestår karaokebaren och för alltför länge sedan sjöng han i Melodifestivalen. Varje karaoke inleder och avslutar han med sin melodi. För att överleva denna förnedring drar han i sig en hel del kokain samt hatar sina gäster riktigt djupt. Det är ett par till medarbetare på Baltic Charisma som vi får ynnesten att komma nära.

”Kom igen nu! Sjung med allihop, jag vet att ni kan den!”
Ett par av russinen lyder honom, vrålar ut texten som inbringat royaltymiljoner till fjollan som skrev den. Den flintskalliga lilla jäveln brukar skryta med att det tog honom en kvart att skriva Som feber i mitt hjärta. Dan har harvat runt med den i tjugo år, sjungit den tusen och åter tusen gånger på firmafester och bögklubbar och småstadstorg, och han har inte ens ett sparkonto längre.

Jag hade varit nöjd här. Att få följa dessa varmt utmejslade karaktärer under ett dygn då de flyr vardagen och pirrar av drömmar hade varit nog. Men det här är en skräckroman och då ska ett hot tillföras. Här blir det en ljuvligt söt liten gosse och hans ömma moder. De reser med på färjan men deras avsikter är alltigenom gruvliga. Det handlar om vampyrer, en ny modern sort som skiter i om du ätit vitlök, inte bjuder in dem eller skulle dö om du slog en påle igenom dem. Det här är uppgraderade typer som följer tiden. Den lilla sonen, som levt längre i sin lilla knubbiga kropp än det går att tro, är full av trots och revolution både mot sin mor och mot det nutida samhället. Han är fast besluten att gå vidare. Hans mission är att sprida smittan på Baltic Charisma och det är bara början. Vi får inte veta så mycket om hans tidigare liv, men Färjan är här och nu.

Det är en bågnande, mustig berättelse men jag kan inte låta bli att vilja slänga vampyrerna över bord och bara få följa karaktärerna under deras dygn av självförverkligande. Jag blir till en början jävligt irriterad när smittan börjar härja. Jag är så inställd på hur ensamma Mariannes kryssande ska utlöpa, och jag pirrar över hur Calles frieri till Vincent kommer att landa. Och Dan som vill så mycket mer, ska han lyckas ta sig vidare? Så när de moderna vampyrerna börjar bråka blir jag till en början mest irriterad över att de stör historien. Men det är filmiskt berättat så trots att jag spjärnar lite så dras jag in i otäckheterna. Det är otroligt smart att förlägga berättelsen ombord på en Finlandsfärja. Långa klaustrofobiska korridorer, taskig täckning på mobiler och svårt att ta sig därifrån. Förutom karaktärerna och platsen är språket något som får Färjan att stäva på. Det är befriande otrendigt och absolut inte ängsligt. Istället finns ett skönt flöde som får mig att inte vilja släppa boken.