Recension

: Hemmet
Hemmet Mats Strandberg
2017
Norstedts
9/10

Demens och demoner

Utgiven 2017
ISBN 9789113073958
Sidor 338

Om författaren

matsstrandberg

Fotograf: Henric Lindsten

Mats Strandberg, född 1976, har tillsammans med Sara Bergmark Elfgren skrivit Engelsforstrilogin som består av Cirkeln, Eld och Nyckeln samt seriealbumet Berättelser från Engelsfors (ett samarbete med tecknarna Kim W Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam).

Mats Strandberg började läsa Stephen King som tioåring och fick stresseksem och mardrömmar. Där och då föddes kärleken till skräckgenren, som följt med honom hela livet. 2015 kom hans första skräckroman, Färjan. En filmatisering är under utveckling.

2016 kom första delen i hans egna barnboksserie om monstret Frank, illustrerad av Sofia Falkenhem.

Sök efter boken

Joel har återvänt till den lilla hålan där han växte upp. Hans mamma Monika har blivit dement och det har fallit på Joel att installera henne på Tallskuggan, bygdens äldreboende. Där jobbar hans barnsdomsvän Nina visar det sig. Livet har gjort att trots att de var täta tidigare nu inte haft kontakt på många, många år. Att återses rör upp många känslor hos dem båda. Nina gick som barn i huset hos Joels familj och nu är det Nina som ska vårda Monika.

Ganska snart efter att Monika flyttat till Tallskuggan blir hon drastiskt sämre. Hon försvinner in i sin demens men samtidigt börjar hon också veta saker som hon egentligen inte ska ha någon aning om. Mörka hemligheter folk knappt vågar formulera för sig själva ens ramlar ur Monikas mun. Samtidigt som detta händer är det som om hon äts upp inifrån. Hon blir skrikande mager. Vad är det som händer på Tallskuggan? Det är som om något flyttat in.

Men mitt i den gryende ondskan vandrar vanliga individer omkring. Mats Strandberg är fenomenal på att skapa levande karaktärer. Hemmet befolkas av människor som känns äkta på det där skeva viset. Det är befriande att läsa om i dessa glassiga tider där sociala medier sväller över av lycka och skönhet. Karaktärerna här bär alla på misslyckanden inombords som vi får komma nära. De är grubblande, kämpande och starka mitt i sin skörhet. Det är en sådan omsorg om de människor som befolkar romanen att jag får lust att omfamna dem alla. Nästan.

Att förlägga en skräckroman på ett äldreboende är dessutom genialt. Dementa människor kan säga för oss konstiga saker. De blandar ihop tid och rum samt kan vara repetetiva i språket. Det märks att författaren gjort noggrann research. Vuxenblöjor, avföringslistor, duschscheman, anhöriga, you name it. Att para detta med lågmäld skräck är som sagt smart. Jag läser inte Hemmet för att bli skrämd, som kanske var min första tanke. Jag läser Hemmet för att jag blir gripen av alla dessa människor den befolkas av.

Jag pratar med en bokkompis om Färjan och Hemmet och vilka geniala platser Mats Strandberg valt att låta dessa romaner utspela sig på. Jag säger att nästa grej borde ju vara att involvera djur. Då säger hon att det har han redan skrivit om att han ska.

Anna Liv Lidström

Publicerad: 2017-07-30 00:00 / Uppdaterad: 2017-07-22 23:56

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7027

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?