Recension

: Konferensen
Konferensen Mats Strandberg
2021
Norstedts
10/10

Underbart gory hyllning till slashergenren

Utgiven 2021
ISBN 9789113081533
Sidor 334

Om författaren

Mats Strandberg (född 1976) har tillsammans med Sara Bergmark Elfgren skrivit Engelsforstrilogin som består av Cirkeln, Eld och Nyckeln samt seriealbumet Berättelser från Engelsfors (ett samarbete med tecknarna Kim W Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam). 2015 kom Strandbergs första skräckroman, Färjan, och 2016 kom första delen i barnboksserien om monstret Frank, illustrerad av Sofia Falkenhem. 2018 kom ungdomsromanen Slutet.

Sök efter boken

Jag har aldrig varit någon storkonsument av skräckfilm, och i synnerhet kanske inte sådana som innehåller många ”jump scares”. Jag tycker att det är obehagligt med den där adrenalinduschen jag får när mördaren hoppar fram, och hur beredd jag än är så hoppar jag högt. Varje gång. Liksom – jag är en sån som hoppar högt när dörrklockan ringer, fast jag vet att den ska ringa. Men skräcklitteratur är en helt annan sak: inga höga ljud, inga plötsliga rörelser, bara en behagligt lågintensiv spänning. Så efter att ha läst och älskat Strandbergs tidigare skräckromaner Hemmet och Färjan var mina förväntningar på Konferensen skyhöga. Faktum är att fast jag kan se att förlaget har skickat mitt recensionsex, så kunde jag inte vänta på att få hem det, så jag lyssnade på ljudboken istället. Jag blev klar vid halv tre på natten och skrev ihop den här recensionen nästa dag, bara för att inse att förlaget angett 10/5 som första recensionsdatum.

Upplägget för Konferensen är genialt. Den lånar ett klassiskt grundkoncept från skräckgenren: en liten grupp människor åker ut för att övernatta i en stuga i skogen, men i skuggorna lurar en mördare! Men istället för amerikanska highschoolungdomar på spring break så är det svenska kommunanställda som åker på konferens – närmare bestämt exploateringsenheten i en liten svensk kommun, som ska diskutera det nya köpcentrum de ska anlägga.

De nio kommunanställda är ett slags tvärsnitt ur dagens Sverige. Ingela – kommuntanten som blev chef, men egentligen inte har personligheten eller kompetensen för det. Torbjörn som snart ska gå i pension, och muttrar över censuren i att han inte får säga vad chokladbollar ”egentligen heter”. Nadja som kommit till Sverige från Kirgizistan i skolåldern, och blev jurist för att det var det finaste, mest prestigefyllda yrke hon kunde välja där hon inte skulle behöva hantera blod och inälvor (åh, som hon misstog sig!). Lina är utbränd småbarnsmamma. Amir trivs faktiskt på kommunen och vill göra karriär. Jonas är den sköna killen med stort leende och rufsigt hår, som kommit in och blivit projektledare. Han som tycker att det vore bättre om alla bara slappnade av lite. Han som är charmigt oduglig på Excel, så Lina kan väl göra jobbet åt honom istället?

Det dröjer länge innan det första mordet äger rum ute i Kolarängens stugby, och fram till dess är boken en parodi på svenskhet, på konferenser, och på mänskliga relationer i allmänhet. Små, välriktade scener och fraser får mig att le eller att skruva obekvämt på mig, eller båda – som när chefen Ingela ser på den sköna killen Jonas med ”det där välbekanta uttrycket som liknar både moderskänslor och desperat kåthet”. Eller när Torbjörn spottar ut rawbollen han får till fikat: ”Först var man tvungen att kalla dem chokladbollar. Deras riktiga namn är strängligen förbjudet. Och nu får man visst inte äta den riktiga varan längre. /…/ Kontorets egen Ken-docka bara hånler. De där styggelserna är väl de enda bollar han har.” Det gnabbas om vad som är riktig mat och om granskott hör hemma på tallriken. Det diskuteras klimatförändringar och konsumtionshets och huruvida allting egentligen var bättre förr, men kritik mot köpcentret de är på plats för att diskutera är inte välkommen; det ger så otrevlig stämning. Det hålls obekväma hyllningstal, och företagsflosklerna flyger (”när jag tänker på det här projektet så tänker jag att det är ett tåg som står på stationen och bara väntar på att få köra – så spänn fast säkerhetsbältena, för nu kör vi!”) och sen är det dags för teambuilding.

Jag säger parodi, för beskrivningarna är träffsäkra och roliga och ger precis lagom mycket sekundärskam, men egentligen är det inte särskilt överdrivet. Gång på gång kommer ord och fraser och personlighetstyper som jag känner igen – jag har träffat de här människorna. Jag har arbetat med dem. Jag har tack och lov inte varit på konferens med dem, men det är bara för att jag knappt har varit på några konferenser alls, och därmed sluppit teambuildning via skrattyoga. Att Torbjörn ett par mord in i berättelsen antar att det hela är fejkat för att tvinga dem att träna på att samarbeta gör mig otroligt tacksam för bristen på konferenser i mitt arbetsliv.

När mörkret faller, och brainstorming vid whiteboarden gått över i varmbad och för mycket alkohol, slutar mobiltelefonerna att fungera. Sen blir det gore. Det är tarmar och underhudsfett som ligger i dagen, och huvuden som sprängs av grovkalibriga kulor från jaktgevär. Det märks att Strandberg gjort noggrann research när det gäller hur lager av hud, fett, bindväv och viscera ser ut när en mördare gått loss på dem. Strandbergs uppfinningsrikedom när det gäller mördarens metoder är imponerande, och visar på en passion för skräckgenren. En efter en faller konferensdeltagarna offer för mördaren, som är groteskt maskerad med ett stort tyghuvud som föreställer ”Sotis” – det ännu inte byggda köpcentrets maskot. Och för varje kollega som försvinner blir pressen större på dem som är kvar – mer och mer av gamla konflikter och personliga tragedier och uppdämda kärlekar kommer upp till ytan.

En av de saker jag tycker bäst om är hur Konferensen både förser mig med så många olika karaktärer som alla är välbyggda och intressanta att följa: någon jag älskar att hata och får fortsätta hata boken igenom; någon jag älskar att hata till en början, men får möjlighet att omvärdera; någon som är ointressant till en början, men visar sig ha en intressant backstory, och så vidare. En särskild eloge förtjänar Strandberg för att ha tagit med en karaktär som är en man med en ätstörning. Tonåriga anorektiker finns det gott om i litteraturen, men få medelålders män som styrketränar för att lindra sin ångest och tvångsmässigt kontrollerar om de fått underhudsfett på magen.

Om karaktärsbiblioteket är rikt så blir kanske språket av och till något mera enformigt. Samma metaforer återkommer flera gånger, och är mindre originella än jag skulle ha väntat mig av en författare av Strandbergs kaliber. Lemmar som (bildligen) fattar eld, och lockande mörka vatten av medvetslöshet har jag liksom läst om förut. Och eftersom jag för närvarande håller på att nörda ned mig i smärtlindring, tycker jag att det är besynnerligt att akut djup nociceptiv somatisk smärta (t.ex. en kniv i låret) så ofta beskrivs som brännande, när den snarare borde vara skärande, huggande eller molande.

Men fastän jag uppriktigt sagt inte sett varesig Nightmare on Elm Street eller Friday the 13th eller ens Scream, så älskar jag den här hyllningen till genren, och om jag missade några snygga referenser till filmklassikerna, så uppskattade jag blinkningarna till Färjan desto mer. Konferensen är rolig, blodig, och fast jag till min förtjusning lyckades lista ut vem mördaren var innan avslöjandet, så fanns det flera vändningar i berättelsen som jag inte alls var beredd på. Nu väntar jag bara på att få hem den fysiska boken så att jag kan läsa den igen.

Katie Collmar

Publicerad: 2021-05-10 00:00 / Uppdaterad: 2021-05-08 22:52

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8455

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?