Först vill jag inleda den här recensionen med brasklappen att all kunskap jag har om kvantfysik, neurobiologi, kosmologi och andra vetenskapsfält som Robert Lanzas Biocentrism bygger på är på gymnasie- eller populärvetenskaplig nivå. Jag har ingen möjlighet att ha några vetenskapligt underbyggda synpunkter på Lanzas bok.

Det har å andra sidan inte den genomsnittlige läsaren heller. Och Lanza är visserligen en toppforskare inom medicinsk forskning och hans medförfattare Bob Berman är en välkänd professor i astronomi, men deras kunskaper inom vissa av fälten som de bygger sin teori på har kritiserats. Vilket ju knappast är oväntat eftersom det är vad all vetenskaplig diskurs bygger på.

Däremot kanske kritiken har varit ovanlig hätsk, och det beror väl på att Biocentrism delvis kan tolkas som att det är en teori som vetter åt en viss mysticism. Det gjorde knappast saken bättre att Lanza publicerade en artikel tillsammans med Deepak Chopra (2009, i bland annat The Huffington Post och The San Francisco Chronicle) för att lansera sin teori.

Så vad handlar det om då? På sätt och vis är det ett återupplivande av vissa antika filosofiska koncept som underbyggts med tolkningar av moderna vetenskapliga landvinningar. Så här förstår jag Lanzas teori i extremt förkortad och kanske förenklad tolkning: världen som vi känner den skapas av medvetandet. Detta inkluderar inte bara materien utan också rummet och tiden.

Det avgörande stödet för den teorin tycks vara det klassiska tvåhålsexperimentet som visat att t ex ljus befinner sig i ett sannolikhetstillstånd av att vara antingen en partikel eller våg (det kan inte vara båda samtidigt) tills en observatör, ett medvetande, bestämmer sig för att göra en mätning. Då kollapsar sannolikhetstillståndet hos ljuset och blir till antingen partikel eller våg beroende på vilken form av mätning som görs. Lanza gör en noggrann genomgång av experimentet och några mer moderna varianter som involverar den så kallade spöklika växelverkan – att vissa partiklar till synes kan dela information samtidigt även om de skulle befinna sig i varsin ände av universum.

Det här är en klassiker som förekommer i alla populärvetenskapliga tolkningar av kvantfysik. Problemet, som jag förstår det, är att varken vårt språk, våra sinnen eller våra mentala fakulteter har någon beredskap för att förstå vad ett sannolikhetstillstånd hos materien verkligen är – eller för den delen någon av de andra bisarra konsekvenserna av kvantfysiken. Ett starkt argument för att inte dra för stora växlar på kvantfysikaliska konstigheter är att den märkliga verkligheten på subatomär nivå inte nödvändigtvis kan appliceras på makronivån där vi och våra medvetanden opererar. Lanza antyder dock att mycket tyder på att den faktiskt gör det.

Intuitivt värjer vi oss mot tanken att det är först när ett medvetande ingriper som världen blir till. Lanza gör inga försök att förklara vad medvetandet är eller hur det har kommit till. En del menar att det diskrediterar honom men det är inte ett giltigt argument mot tesen. Däremot är det ju möjligt att upplevelsen av medvetande, som en del menar, är ett slags illusion som uppstår som en nödvändig del av hur biokemin i hjärnan fungerar, men det har heller knappast bevisats.

Bland de alternativa och idag vetenskapligt legitima alternativen till Lanzas teori är bland annat många världar-tolkningen, dvs att vid varje kvantfysikaliskt förlopp så splittras universum i två parallella universum. Supersträngteorin som kräver att det införs ett tiotal nya och okända dimensioner är inte mindre problematisk. Hur vi än vrider och vänder så finns det ingen teori som inte är anti-intiuitiv och bisarr för det vardagliga förnuftet. Och då har vi inte ens gått in på de religiösa förklaringarna.

Det är dock inget argument för att Lanza nödvändigtvis skulle ha rätt. Jag har försökt ta del av fysikerskråets kritik mot boken. Så vitt jag kan bedöma verkar den skjuta in sig på en del svaga punkter i Lanzas resonemang, t ex att det väl underbyggda faktumet att vår världsbild förmedlas genom sinnena och byggs upp i hjärnan och att denna bild skiljer sig dramatiskt inte bara mellan olika individer utan också olika arter inte automatiskt innebär att den subjektiva upplevelsen inte skulle bygga på objektiva data, t ex rörelseenergin hos molekyler i ett externt existerande universum.

Däremot vet jag inte om de riktigt har kunnat skjuta in sig på vad jag tolkar som huvudområdet i Lanzas argumentation: vad finns det för troliga förklaringar till att observatörens roll för att sannolikhetsvågar ska manifesteras som objektiv verklighet?

Det är möjligt att jag rycks med lite väl mycket men jag tycker att Lanzas bok både är välskriven och ger mycket sense of wonder för pengarna. Läs den med öppet sinne men var mottaglig för argumentationen mot teorin som finns några googlingar bort. Vilken ståndpunkt man än intar så är det en hisnande upplevelse att ta del av Lanzas diskussion om vad livet och medvetandet är och vad dess förhållande till universum egentligen innebär.