Då skola vargar bo tillsammans med lamm
och pantrar ligga tillsammans med killingar;
och kalvar och unga lejon
och gödboskap skola sämjas tillhopa,
och en liten gosse
skall valla dem. (Jesaja 11:6, 1917 års Bibelöversättning )

Schmuel har dumpats av sin flickvän. Hans pappa har gått i konkurs och kan inte bidra med pengar till Schmuels fortsatta studier. Det är vinter i Israel när 1959 går över i år 1960.

Slumpen gör att han läser en lapp om att sällskap sökes mot ersättning av kost och logi. Huset ägs och bebos av en kvinna som förlorat sin make i 1947 års krig. I huset bor också hennes svärfar, alltså fadern till den stupade soldaten. Schmuels uppgift är att om kvällarna lyssna på den äldre mannen, som är svårt rörelsehindrad men älskar att debattera och få mothugg.

Läsaren får följa de tre romanfigurerna under tre, kanske fyra vintermånader. Den unge försmådde studenten, den diskussionslystne äldre mannen och den grönögda kvinnan illustrerar i sina ord och handlingar faser som de flesta människor upplever några gånger i sitt liv:

Att fyllas av misströstande tankar men återupptäcka sin egen slutledningsförmåga.

Att se den äldre generationens brister men hitta den egna medkänslan och gå vidare.

Att frysa under en filt och återfinna värmen.

Amos Oz tycks vilja tipsa oss om att livet ger utrymme för pånyttfödelse gång på gång. Och att den nytestamentliga betydelsen har en viss bäring på livet också idag? Men inte i bokstavlig mening. Tvåtusen år gamla myter borde ha bleknat bort för länge sedan.

En av de farliga mekanismer som minnet ägnar sig åt är att återgå till gamla konflikter. Hängivenhet och brinnande tro i kombination med obefintlig förmåga att släppa oförrätter skapar en krutdurk i Jerusalems närmaste omgivningar. I boken berättas om hur röster för Israels och Palestinas samexistenslösning förkastades, begravdes och glömdes bort under den första halvan av 1900-talet. Förvisso är en förklaring att Europa sysslade med två världskrig. Därtill har vi tidigare kolonialmakter som Storbritannien och Frankrike som inte direkt skapade de bästa förutsättningarna för goda relationer i de Nordafrikanska staterna och Mellanöstern. Vid andra världskrigets slut var situationen akut när hundratusentals judar sökte ny trygghet. De diplomatiska förhandlingarna och maktspelet innehöll många komponenter innan FN år 1947 antog resolutionen om delning av Palestina. Det brittiska Palestinamandatet upphörde samma dag som staten Israel utropades 1948. Många gånger återkommer de två männen i sina samtal till den hårda sionismens politiska linje. Tyvärr gavs ingen plats i processen åt idéer som ville hålla liv i normala och mellanmänskliga relationer med araber. I en av diskussionerna mellan Schmuel och den äldre mannen i huset låter det så här: ”Det värsta är att de förslavade i hemlighet drömmer om att förslava sina förslavare. De förföljda trängtar efter att bli förföljare. Slavarna drömmer om att bli herrar.”

Dialogerna är på samma gång faktarika och fördjupar varje gång sitt tema. Ändå är romanen som Oz skrivit inte enbart en idéroman om politik, judendom och kristendom. Den yttre handlingen förs framåt av sinnesupplevelser. Kapitlen innehåller promenader i mörka gränder, mat och dryck, kroppsliga lustar och smärtor. Vackert är att läsa om hur Schmuel klär av den gamle mannens svettiga pyjamasjacka när han insjuknat i feber och hur han noterar den äldres muskler i rygg och axlar. Kvinnan i huset lockar fram än mer sensuella känslor och i den enkla tolkningen blir det kanhända objektifiering av det kvinnliga könet på gammaldags vis. Hursomhaver lever hon efter eget huvud och varken Schmuel, författaren eller läsaren kan ändra på detta.

Att följa de två männen och kvinnan är att se hur livets vardagligheter skapar kraft att se på framtiden med nya ögon. De har fått sin andel av svarta minnen men någonstans framviskas ord i deras inre att livet också erbjuder ljusare färger.

Jo, förresten. Att Jesus en gång blev förrådd av Judas – Schmuel får presentera en fullt logisk förklaring på varför det skedde. Amos Oz har mejslat fram en fin teori kring personen som varit upphov till årtusenden av raseri och förföljelser.

När jag betraktar Bibeln ser jag en samling texter – etiska regler, vandringslegender, visdomsord, poesi – som nedtecknats för mer än tvåtusen år sedan. I berättelsers natur ligger att de förändras, varieras, förvanskas, översätts … tills antalet versioner och tolkningar blir oräkneliga. Det meningslösa med att odla fiendskap utifrån dessa skrifter är alltför uppenbar.