Ska våldsamheterna mellan Israel och dess fiender trappas upp till ett regionalt krig, frågar jag mig i skrivande stund. I veckan stod det klart att Hizbollah i Libanon blivit utsatt för ett spektakulärt angrepp via tusentals små personsökare som exploderat. Allt började med att terrorstämplade Hamas gjorde en fasansfull attack på civila den 7 oktober […][...]

En yngling var han när han lämnade Storbritannien. En genomgripande känsla drev honom iväg. Hans tysklärare som var judisk flykting hade uppmuntrat honom att söka sig till ett tysktalande land för sina fortsatta studier. Under några år arbetade han för MI5 och MI6. Ett arbete som var långt ifrån glamoröst. Uppdragen bestod i att förmedla […][...]

Jag tänker på oväsentligheter, till exempel hur fåglar bör räknas. Det är vanskligt att göra när de befinner sig i luften, går lättare att göra när de är stilla. De kan röra på fötterna eller flaxa med vingarna, men om de hoppar från gren till gren eller byter plats med varandra är det svårt att […][...]

Jag har för första gången stiftat bekantskap med den ryskspråkiga författaren Ljudmila Ulitskaja och detta sker med romanen Daniel Stein, tolk från år 2006 (på svenska år 2021). Redan av inledningskapitlet förstår jag att de kommande kapitlen blir oförutsägbara. Romanen börjar med att Eva befinner sig på en fest i New York. Hon presenterar sig […][...]

Vissa böcker läser man inte så mycket för att man vill som för att det är nödvändigt. Det här är ett exempel på den senare sorten, vilket väl lär framgå redan av bokens titel. Och precis som man kan förvänta sig redan av titeln: det är garanterat inte någon trevlig läsning. Tvärtom, det är en […][...]

Då skola vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar; och kalvar och unga lejon och gödboskap skola sämjas tillhopa, och en liten gosse skall valla dem. (Jesaja 11:6, 1917 års Bibelöversättning ) Schmuel har dumpats av sin flickvän. Hans pappa har gått i konkurs och kan inte bidra med pengar till […][...]

En reseskildring kan ta sig uttryck på många olika sätt, men jag måste säga att jag aldrig tidigare läst något som liknar det här. Upplägget är att författaren P.F. Thomése tillsammans med tre andra holländska författare blir inbjuden av en humanitär organisation att resa till Israel och de palestinska områdena i Gaza. Thomése har inte […][...]

I Israel gör alla medborgare värnplikten (utom de ultraortodoxa, som inte behöver utföra denna samhällsplikt). För kvinnor innebär det två år i armén, för män tre. Och att göra värnplikten i Israel innebär att rent fysiskt konfronteras med den ockupation av palestinsk mark som pågår i landet. Man kan få arbeta vid en vägpostering, vid […][...]

Förra veckan recenserade jag två mycket viktiga böcker om den sedan årtionden pågående konflikten i Gaza. Det är två böcker som visar hur starkt förhållandet mellan kultur och politik är. I Gaza, mitt älskade har Gideon Levy publicerat en samling krönikor skrivna under 2006-2011. Han har i flera år kämpat för att få fler att […][...]

Förord till den svenska läsaren. Det var en teatralisk tillställning utan dess like den där gången för länge sen. Någonstans i mitten av 1990-talet efter många års resande i Gaza, platsen för mitt arbete och min kärlek, stod vi där alla tre - den palestinske människorättsaktivisten Bassem Eid, min utmärkte fotograf Micky Kratsman och jag - vid utfarten till gränsövergången i Erez som spärrar av remsan, nu liksom då. Det var mitt i euforin över Osloavtalet och vi trodde i vår enfald att ockupationen vars slut. Att Gaza var självständigt och befriat. Vi skulle inte resa dit längre, i alla fall inte för det sisyfosarbete vi ägnat oss åt i många år: att bevaka den israeliska ockupationen för de israeliska läsarna, de som inte ville läsa, inte se, inte höra. I ett enastående, oförglömligt ögonblick vände vi oss om, alla tre samtidigt, och med en gest som kunde ha lånats från filmens värld vinkade vi adjö till Gaza. Hej då, ockuperade Gaza, och inte på återseende, åtminstone inte i din ockuperade skepnad. Vi kommer inte längre att återvända till dig, skriva om dina umbäranden och förluster, om den meningslösa blodspillan, om förödelsen, förnedringen, fattigdomen, de bristande resurserna eller arbetslösheten som var din lott under så många år. Gaza hade slagit in på en ny väg, trodde vi, och vi vände oss åter mot Tel Aviv, den plats på jorden som ligger längst bort från Gaza, och som aldrig visat något intresse för Gaza eller berörts av dess öde. Den gesten slutade med ett fiasko. Kort därefter återvände vi till Gaza, till dess berättelser om liv och död som aldrig upphörde...[...]