I Israel gör alla medborgare värnplikten (utom de ultraortodoxa, som inte behöver utföra denna samhällsplikt). För kvinnor innebär det två år i armén, för män tre. Och att göra värnplikten i Israel innebär att rent fysiskt konfronteras med den ockupation av palestinsk mark som pågår i landet. Man kan få arbeta vid en vägpostering, vid gränsen, kanske till och med i ett infanteriförband som deltar i strider. Jag har inte gjort värnplikten men tänker mig att den alltid måste vara absurd till en viss grad. Man övar inför något som troligen inte kommer att hända, som en lek fast med riktiga vapen och hårda order. Och utan att man helt kan föreställa sig hur det skulle vara att faktiskt behöva utföra de där sakerna i en verklig krigssituation. Men i Israel kan det faktiskt hända, här händer det. Helt plötsligt får det man ”lekt” verkliga konsekvenser.

Shani Boijanjiu skildrar i sin otroligt välskrivna bok framför allt tre unga kvinnors upplevelser under perioden när de gör sin värnplikt. Det är pratiga, obekymrade Yael, snygga, lite överlägsna Lea, och ömtåliga, praktiska Avishag. Det framgår allt tydligare ju längre boken pågår att de inte går opåverkade genom någon del av sina liv, kanske framför allt inte dessa år.

Långa perioder av tjänstgöringen utgörs av monotont arbete när ingenting händer. Lea sitter vid en vägpostering där palestinier varje morgon köar för att komma in i Israel. Avishag tillbringar timmar med att titta på skärmar som visar den egyptiska gränsen, för att upptäcka rörelse. Och så plötsligt händer något som ställer allt på sin spets – den där enda palestiniern vars vrede når igenom skyddsvallen, den där ihjälskjutna flyktingen som får ett namn.

Boijanjius sätt att berätta liknar novellens. Varje kapitel skildrar en avslutad berättelse, ett utsnitt ur tillvaron, där olika faktorer tillsammans bygger upp det ofrånkomliga slutet av en händelsekedja. Som läsare ställs man inför fruktansvärda händelser samtidigt med huvudpersonerna, och man ser dem hantera det som sker fast utan att egentligen hantera det; de pratar inte om det, de ifrågasätter inte metoderna, de är själva en del av systemet.

På det sättet är det här en oerhört dyster bok. Jag läser den som en stark kritik mot ockupationstillståndet och vad det gör med människor. Hur israelerna i militären, för att överleva, tvingas betrakta andra personer mer som kuggar än som människor. Palestinierna som lever mitt ibland dem, men också de afrikanska flyktingar som försöker fly över gränsen, och de insmugglade ryska kvinnorna som tvingas arbeta som prostituerade. Och varandra. Den är en tydlig illustration av ett samhälle som gömmer undan de förutsättningar det står på, för att kunna överleva, inte låtsas om att den billiga arbetskraften är en grund för välståndet. Men jag ser det inte som kritik mot de enskilda individerna, även om man många gånger undrar: Hur kunde de tänka så här?

Det finns fina och roliga ögonblick i boken också. Medmänsklighet och vänskap skildras rörande och innerligt. Boijanjiu har en fantastisk iakttagelseförmåga, språket är roligt och drastiskt och eget. Men innehållsmässigt blir det bara allt mörkare ju längre boken pågår; mot slutet bitvis rent becksvart, huvudkaraktärerna blir alltmer skadade av det de genomlever. Som jag läser Boijanjiu, så menar hon att ingen som finns i detta system egentligen kan gå igenom det utan att bli just skadad, traumatiserad; om man inte blir det är det något som är fel. Huvudpersonerna är inte alls lätta att tycka om – ofta själviska, enkelspåriga, elaka, ibland obegripliga. Men också hjälplösa – de har ingen möjlighet att välja rätt. De kan bara handla på ett sätt. Resultatet blir nästan alltid dåligt.