Än en gång ger sig Therése Söderlind i kast med norrländskt svårmod, men denna gång tar hon steget längre och gör upp med det skamliga arvet i häxprocessen.

Vägen mot Bålberget är en roman om fyra personer som under olika tidsperioder lever i en och samma bygd, Nyland. Vi får följa deras öden och vad det innebär att vara ett barn av sin tid. Det är häxprocessen som för alla dessa personer samman och successivt delges vi vilka samband som sammanför dessa livsöden.

Romanen inleds med att vi som läsare möter Jacke, en medelålders man med komplexa familjeförhållanden, som är lämnad av sin fru på grund av vita lögner och återkommande felsteg. Han är ensam med sin tonårsdotter Veronica som på grund av en skoluppgift börjat intressera sig för familjens bakgrund. Detta gör att hon tvingar med sin pappa till biblioteket, och upp på Bålberget, även kallat Häxberget, för att söka familjens rötter.

Efter detta kastas vi tillbaka till 1600-talets Sverige där vi möter Malin som lever med allt vad den tiden innebär av svåra levnadsförhållanden och en hotande närvaro av häxprocesser. Det är ett kargt Sverige som skildras, med en ständig närvaro av svält och där vidskepelse och folktro fungerar som nödvändiga men opålitliga förklaringsmodeller. Ingen tycks sitta säkert när för den tiden oförklarliga saker sker och tidens föreställningar bidrar till vem som mest sannolikt anses skyldig och anklagas. Det är just här som Söderlind är som mest skicklig, då hon skildrar svåra levnadsöden och den påfrestning som en häxjakt innebär. Det är både spännande och skrämmande hur en tidsanda gör sig påmind med vissa typer av föreställningar och hur detta påverkar de individer som lever under en specifik epok.

Söderlind fortsätter sedan romanen med att vi återigen möter Veronica som i vuxen ålder återvänder till Nyland för att fortsätta den släktforskning som hon påbörjade i tonåren. Istället för Jacke är det nu Veronica som reflekterar över sin bakgrund och det ges även tillfälle att få Veronicas perspektiv på hur ens släkthistoria påverkar ens eget liv. Här blir det tydligt att Söderlind vill göra upp med ämnen som arv och bakgrund och menar att en individ aldrig står ensam utan att sådant som synd och skam kan härledas långt tillbaka.

Romanen avslutas med Olof som återkopplar till historien om Malin. Han var barn under tiden som häxprocessen härjade i Nyland. Här sluts cirkeln kring de människoöden som Söderlind i detalj beskriver genom att ge karaktärerna röst i berättelsen. Det är just detta berättartekniska drag som gör romanen så bra, men det gör den också stundtals enformig. Då vi följer Malin gör den personliga skildringen romanen briljant i sin kombination mellan fiktion och lokalhistoria. Tyvärr är detta inte fallet när vi möter Jacke och Veronica – då blir det alldeles för mycket fokus på relationsdrama med otrohetsaffärer och lögner.

Vägen mot Bålberget handlar också om synen på sexualitet och hur den inverkar på kvinnan under olika tidsepoker. Det är kvinnans sexualitet som gör sig påmind i alla karaktärernas livsöden, och Söderlind visar hur den kontextuella synen på den feminina sexualiteten präglas av vissa föreställningar som problematiserar en kvinnas tillvaro.

Som läsare tycker jag att Vägen mot Bålberget är en spännande och intressant roman med sin historiska spännvidd, men tyvärr håller det inte riktigt i de moderna skildringarna. Jag upplever att romanen hade vunnit på att istället för sin fyra karaktärsskildringar fokusera på två karaktärer, Malin och Veronica, för att kunna djupdyka i deras förhållande till varandra.