Recension

: Orkansäsong
Orkansäsong Fernanda Melchor
2021
Tranan
9/10

Orkaner, häxor, hat och våld

Utgiven 2021
ISBN 9789189175129
Sidor 303
Orginaltitel Temporada de huracanes
Översättare Hanna Nordenhök
Först utgiven 2017

Om författaren

Fernanda Melchor är född 1982 i Veracruz, Mexiko. Med romanen Orkansäsong fick hon ett stort genombrott och den översätts nu världen över. Paradais gavs ut i Mexiko 2021 och håller nu på att filmatiseras.

Sök efter boken

Det faller sig så att bara någon dag efter att jag skriver den här texten ska Fernanda Melchor komma på besök i Stockholm för ett författarsamtal. Jag känner en märklig dragning dit, precis som jag efter ett tag känner en märklig dragning till romanen Orkansäsong.

När jag skriver det här är det också så att Melchors andra roman på svenska, Paradais, precis har kommit ut. Liksom Orkansäsong har den blivit lovordad och ja, jag känner redan en märklig dragningskraft till den. Inte så mycket på grund av lovorden, men av min läsning som fortfarande inte lämnar någon ro.

Orkansäsong bjuder till en början ganska mycket motstånd. Läsningen är trögflytande och det beror inte bara på de långa, vindlande meningarna, styckena och berättelsen som liksom rör sig framåt i associativa loopar. Det här är en roman med många röster, som tar avstamp i det kollektiva. Inledningsvis är det alltså ingen av huvudpersonernas perspektiv vi får, men inte heller någon allvetande berättares. Här är det snarare en sorts byfolkets, eller kanske sägnens, röst som ekar genom texten.

Det handlar om Häxan, en mystisk och mytisk person bosatt i utkanten av den mexikanska byn La Matosa. Häxan är den sortens människa som alla tycks veta massor om men som ingen riktigt känner. I samma stund som det står klart för läsaren, och det är tidigt i boken, att Häxan har blivit brutalt mördad, sätts något i rullning. Livspassage efter livpassage bläddras fram och några av de människor vars vägar har fört dem till Häxans hus, avlägger vittnesmål. Perspektivet förflyttas från det kollektiva till de enskilda personerna vars röster klingar högt genom Melchors rasande och obevekliga språk.

Jag vet inte exakt när i läsningen det sker, men snart har jag kommit över motståndet som jag kände i början. Plötsligt befinner jag mig inuti de som berättar och boken har börjat utöva sin märkliga dragningskraft på mig i all sin våldsamhet.

Och det är ett våld som befinner sig lika mycket i språket och i rösterna som i handlingen. Melchor gestaltar ett kvinnohat och en homofobi som är inkorporerad i alla samhällets delar. Det blir tydligt att det inte bara är männen som är en del av det, utan våldet är internaliserat även hos kvinnorna. När berättelsen så småningom lyfter från det enskilda och knyts ihop med en gemensam blick blir det också tydligt att det våldsamma och hatiska tänkandet finns överallt. La Matosa är bara ett typexempel.

Översättningen av Hanna Nordenhök gör det här till en historia som närmast hypnotiserar läsaren med sin egen, genom språket uppluckrade och ringlande, förloppslogik. Att läsa Fernanda Melchors prosa känns efter ett tag som det enda sättet jag någonsin läst en roman på.

Anna Carlén

Publicerad: 2022-03-16 00:00 / Uppdaterad: 2022-03-15 21:45

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8741

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?