Recension

: Tecken som föregår jordens undergång
Tecken som föregår jordens undergång Yuri Herrera
2016
Nilsson förlag
9/10

Uni-versens slut

Utgiven 2016
ISBN 9789188155146
Sidor 119
Orginaltitel Señales que precederán al fin del mundo
Översättare Maria Cederroth

Om författaren

Yuri Herrera föddes i Actopan, Mexico, 1970. Han studerade statsvetenskap i El Paso och tog senare en doktorsexamen i litteratur vid Berkeley-universitetet i Kalifornien. Hans genombrott som författare kom 2009 med romanen Señales que precederán al fin del mundo (Tecken som föregår jordens undergång), som nominerats till flera litterära priser och översatts till en mängd språk. För närvarande undervisar han vid Tulane-universitetet i New Orleans.

Sök efter boken

Förra året läste jag två fantastiska mexikanska romaner: Jennifer Clements En bön för de stulna och Yuri Herreras Tecken som föregår jordens undergång, som nu också kommer på svenska. Det är romaner som berör liknande ämnen men ändå är så väldigt olika; båda handlar om Gränsen mellan olika världar i både geografi och själar, våldet i ett patriarkalt samhälle där ingen förväntas dö av hög ålder, och hur kvinnor överlever i den. Du borde läsa båda.

Skillnaden: Clement skriver om en värld som är, Herrera skriver om en som är i tillblivande, i ständig förvandling. Tecken som föregår jordens undergång är en subjektiv roman, nästan berättad i konjunktiv. Handlingen är rätt enkel: Makina (som i ”deus ex”?) bor i en liten stad i Mexico, full av kulhål och försvinnanden. Hon är växeltelefonist eftersom hon är en av de få som talar både det lokala indianspråket, spanska och engelska – det senare nödvändigt eftersom alla som kan försvinner norrut och ofta bara hörs av sporadiskt igen, om alls. Nu måste hon själv ge sig av över gränsen in i USA för att hämta tillbaka sin bror, som åkte dit flera år tidigare, i jakt på något som skulle vara deras lagliga egendom, och aldrig kom tillbaka. Hon måste göra diverse riskabla affärer för att ta sig dit, men hon måste också förvandlas. Den hon är hemma är inte den hon är där. Men å andra sidan, är någon det?

Om man hämtar ordet för ett ting från det ena språket till det andra, genljuder språken av varandra: om man själv säger Ge mig eld, medan de andra säger Ge mig ett ljus, vad lär man sig då inte om elden, om ljuset och om givandet? Det är inte ett annat sätt att tala om tingen, det är tingen som är nya. Det är världen som kommer till på nytt, upptäcker Makina: den lovar annat, betyder annat, den skapar andra ting. Vem vet om de varar, vem vet om deras namn kommer att erkännas av alla, tänker hon, men här är de i alla fall och ställer till besvär.

Bilden Herrera målar upp i korta skarpa kapitel är oerhört detaljrik, från den långa bussresan till gränsen, pärsen att ta sig över floden, smygandet för att inte bli avslöjad när hon väl är där, sökandet efter den saknade och en förståelse för världen han valde. Språket formar vår värld, så han leker med språket medan Makina rör sig norrut, väljer ord lastade med mening och sätter ihop dem på nya sätt. Det finns massor med dialog men inga citattecken, ingen vägg mellan berättelsen och de som är fast i den, vare sig de sedan är diskare, kartellchefer eller poliser. I centrum för både originalet och den engelska översättningen jag läste ifjol, men tyvärr skippat i den svenska översättningen, står nyordet jarchar, to verse på engelska; ett verb som betyder att gå, att lämna, att korsa, att passera, att transsubstantiera, att byta historia. Att Maria Cederroth förenklat bort det är inget som förstör romanen, vi pratar om ett ord, men det känns ändå som om något saknas, som om Makina har förlorat en superkraft hon behöver; det är ju sättet hon lär sig att vandra mellan världar som gör Makina till en av senare års mest minnesvärda romanhjältar. Även titeln undrar jag över; det är en skillnad mellan jordens undergång och världens undergång – det finns bara en planet, men många världar i den. En av dem – den där man kunde sätta upp murar mellan Vi och Dom, där berättelsen var en uni-vers som bara hade ett budskap – har redan gått under och i dödsryckningarna valt en president som lovar peka ut henne som ett monster. Men Makina navigerar, vrider historien med alla sina baradärföratt runt sig tills hon hittar någonstans att passa in i den.

Vi är de skyldiga till all denna förödelse, vi som inte talar ert språk, men ändå inte kan hålla tyst. Vi som inte kom hit med båt, vi som drar in smuts i era trappuppgångar, vi som har sönder era stängsel. Vi som kommer för att ta era arbeten, vi som bara strävar efter att få torka upp er skit, vi som längtar efter att få arbeta dygnets alla timmar. Vi som sprider vårt matos över era skinande rena gator, vi som tog hit ett våld som ni aldrig mött förut, vi som levererar era droger, vi som förtjänar halsjärn och fotbojor, vi som gärna dör för er skull, vad annars skulle vi göra? Vi som går och väntar på gud vet vad. Vi, de mörka, kortvuxna, flottiga, vi lömska, feta, blodlösa. Vi, barbarerna.

Den där titeln. Många varnar just nu för världens undergång om man inte stoppar den ena eller den andra gruppen. Och jo, på sätt och vis befinner sig väl varje värld alltid i undergång, på väg att förvandlas till något annat. Sen börjar Mayakalendern alltid om igen och en ny värld reser sig, hur mycket vissa än må klamra sig fast vid den gamla, ur askan. Tecken som föregår jordens undergång slår ner som en bomb i skallen på mig, men när dammet skingras kvarstår en av de mest relevanta och klarsynta romaner jag läst på länge.

Björn Waller

Publicerad: 2016-12-26 00:00 / Uppdaterad: 2016-12-25 13:18

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6799

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?