En dag slutar Julia höra av sig. Hon försvinner spårlöst, vilket får hennes pojkvän Herman att gå in i ett tillstånd av tomhet. Det slår mig att det hela nästan är på gränsen till för klichéartat. Herman är en ung filosofistudent boendes i Berlin. Omslaget är svart, den korta bakgrundstexten lyder: ”I en värld full av närvaro är det som är borta det enda som märks”. Nu kan beskrivas som en modern flanörroman, där Herman promenerar till synes planlöst, ensam och melankolisk, men samtidigt med en aura av att vara förmer omkring sig. Han registrerar allt han ser och fyller tankarna (och bokens sidor) med detaljerade beskrivningar.

Över Lietzensees vattenspegel vilar tunna streck av dimma. Ett platanlöv kommer långsamt nedseglande över vattnet och försvinner. En kvinna rastar en cockerspaniel på den lövtäckta gräsmattan vid vattenbrynet. Hunden skuttar glatt omkring efter en gren som kvinnan kastar iväg. Hunden slänger sig i löven och vänder sig på rygg, med tassarna i vädret. Se så lycklig den lilla hundrackan är. Den här varelsen har inga bekymmer.

En skulle kunna säga att Herman verkligen befinner sig i nuet. Men allt har istället som ett ledset, nostalgiskt skimmer runt sig. Det är som att han inte längre vet hur han ska relatera till omgivningen. Vandringen blir ett ändlöst letande efter en plats i tillvaron och efter ett sätt att förhålla sig till andra människor.

Julia dyker aldrig upp igen, blir något onåbart och åtråvärt. Nästan något diffust. Fanns hon verkligen? Herman går om och om igenom hennes fel och brister, men står snart utanför hennes gamla bostad igen. Han isolerar sig alltmer och irrar sig längre in i filosofiska funderingar kring ”nuet” och ”dået”.

Hur många nu finns det? Kan man räkna på dem? Kan man finna ett diskret nu, eller är allting bara en enda massa? Vem vet säkert?

Delar av detta gestaltar fint hur Herman försöker förstå sin verklighet, men det är också här romanen börjar spreta. Speciellt i diskussionen om det så kallade ”informationssamhället” tycker jag att Grigoriev drar berättelsen väl mycket åt väntade tolkningar av vår värld där vi kan vara ständigt uppdaterade. Ständigt med, ständigt i nuet. Att det går att vara så ensam i vår globala värld.

Tyvärr är det som att idén inte räcker till för att fylla ut romanens längd, och jag tror att en kortare version hade gjort berättelsen mer laddad. Trots alla miljöbyten och detaljrikedomen stannar texten efter ett tag av, rör sig inte framåt. Fylls, precis som Hermans välformulerade och skarpa sätt att observera världen, ändå bara av tomhet.