Recension

: Städer
Städer Maxim Grigoriev
2014
Albert Bonniers Förlag
6/10

Vemodiga stadsporträtt

Utgiven 2014
ISBN 9789100137731
Sidor 176

Om författaren

Maxim Grigoriev är född 1980 i Moskva och uppväxt i Stockholm. Han bor i Paris och har översatt rysk litteratur. Han debuterade med novellsamlingen Städer (2014) som belönades med Borås Tidnings debutantpris.

Sök efter boken

Den allt behärskande och genomträngande färgen i Maxim Grigorievs debutbok är blå. Blå är, enligt en nyss bioaktuell och mycket omtalad fransk film, den varmaste färgen. Men i Grigorievs bok är det snarare den kyligt distanserade färgen. Den melankoli eller spleen som den ger uttryck för hos Grigoriev kan nästan beskrivas som alienerande eller förfrämligande, och ligger som ett raster inom och mellan människor.

Novellsamlingen heter alltså Städer och det är det genomgående temat. De utspelas alla i olika städer: Madrid, Paris, Berlin, New York, St Petersburg. Läsaren får följa ett antal personer som befolkar dessa olika städer. Ett annat genomgående tema för novellerna är den känsla som jag antydde ovan: Det melankoliska i att som människa känna sig som en främling, både inför sig själv, men också inför andra människor. Ur novellen Sehnsucht: ”Det är inte längre jag som fördriver tiden, tänker portugisen under sina promenader, som i Berlin. Det är tiden som gör sig av med mig, tänker han där han står under klockstatyn och väntar.” Här är den genomgripande känslan av att missa något, att bli frånsprungen av tiden och kanske själva livet. Det är samma känsla som doktor Glas i Söderbergs roman ger uttryck för: ”Mig gick livet förbi”. Denna känsla försöker Grigoriev gestalta också genom sin prosa, på det sätt han beskriver olika skeenden. I en av de första novellerna, om en flicka som av sin mamma tvingas raka av sig håret, kan man läsa: ”När flickan och hennes mor går utmed Gribojedovkanalen är det troligtvis vår, men det är regnigt och dystert, och man skulle kunna tro att det i själva verket är tidig höst.” Det är ”troligtvis vår”, men man vet inte säkert, allra minst verkar författaren veta det, vilket förstärker känsla av att handlingen befinner sig i något slags svårdefinierbart gränsland, i en ”längtan efter någonting som man inte vet vad det är, eller längtan till någonting som man redan på förhand vet inte finns” som det heter i en annan av novellerna.

Grigoriev lägger ned mycket omsorg på att fånga känslor och lukter och synintryck. Hans prosa är närmast impressionistisk. Men det som då kanske hamnar i lite skymundan är människoporträtten. Det är ingen av de personer man läser om som fastnar eller som man blir särskilt intresserad av. Snarare är de, precis som de höstlöv som blåser genom staden, eller de otaliga cigaretter som röks i novellerna, bärare eller förmedlare av ett stämningsläge. De är inte människor av kött och blod. Och därför tycker jag i slutändan att Grigorievs noveller i utförandet blir lite väl tekniska, lite väl perfekta. Hur länge, och hur långt, kan de bäras av stämningslägen och geografiska beskrivningar, hur skickligt skrivna de än är? Inte så här länge, är min uppfattning. Det hade krävts något annat. Impressionistiska tablåer räcker tyvärr inte till en hel bok.

Richard Pleijel

Publicerad: 2014-04-24 00:00 / Uppdaterad: 2014-04-23 22:30

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5643

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?