Ubuntu är ett afrikanskt uttryck som betyder ”jag är för att vi är”. Begreppet går ut på att vi inte kan existera utan andra och att vårt eget tillstånd är väldigt beroende av andras.
Så börjar hjärnforskaren Katarina Gospic sin bok om den sociala hjärnan. I den har hon plockat ihop olika studier, experiment och forskning som alla har det gemensamt att de landar i resultat som starkt påvisar hur viktigt det är för en människa att ingå i ett socialt sammanhang. Ja, inte bara viktigt, utan faktiskt livsviktigt.
I boken finns i ett avsnitt om hur psykiska händelser kan orsaka fysisk skada. Det är utan tvekan det mest intressanta i hela den här boken. Vi får läsa om en studie om något som heter telomerer, en slags skyddsbarriär på dna-molekylen som är till för att hindra dessa att klibba ihop med varandra. Stigande ålder och stress förkortar telomererna och kan därmed skada dna:t. Barn som utsatts för mobbing och andra psykiska övergrepp uppvisar förkortade telomerer. Ett mobbat barn får alltså fysiska, irreparabla skador på sitt dna. Det tål att tänka på.
Gospic tar också upp det här med självkänsla. Hon ger inte mycket för den populära idén att man kan stärka sin självkänsla genom att stå framför spegeln och rabbla positiva mantra. Det är visserligen inget fel i det, men en människans självkänsla är intimt förknippad med hur hon märker att hon tas emot av andra människor. Det är så det är ordnat i vår hjärna. Vår självkänsla minskar när vi blir socialt exkluderade, och det av en orsak. Det är historiskt viktigt för oss och vår överlevnad att vara accepterad av gruppen. Blir vi exkluderade är det ett hot mot vår existens och då skall mekanismer kicka igång i hjärnan som gör att vi anpassar oss till gruppens normer för att åter få vara med i gemenskapen. Det är helt riktigt av gruppen att straffa oönskat beteende såsom våld och roffande av gemensamma tillgångar. I vårt moderna samhälle kan dock människor exkluderas helt godtyckligt vilket skapar förvirring.
Människan är ett så pass socialt väsen att vi faktiskt blir sjuka av att bli negativt bemötta av gruppen. En studie visar att det antiinflammatoriska ämnet kortisol fungerar sämre när detta sker. En inflammation triggas alltså igång direkt när vi upplever oss negativt bemötta. Om vi vid upprepade tillfällen utsätts för negativ kritik har det en långsiktig påverkan på den fysiska hälsan. Också det här med mycket tävlingsinriktade arbetsplatser är direkt skadligt för hälsan. ”Negativa och kompetitiva interaktioner leder till ökad inflammation i kroppen, vilket i sin tur ökar risken för sjukdom”, skriver Gospic. Stressen som uppstår då människor ständigt måste tävla med sin egen grupp, den grupp som egentligen skall vara trygg för individen, kan alltså leda till kronisk låggradig inflammation. Det är detta som till slut leder till att människor blir utbrända. Det här är viktigt att känna till, speciellt för chefer och personalansvariga på företag där ett extremt tävlingsinriktat arbetssätt är norm.
Nu handlar boken inte bara om dystra saker som de ovanstående. Vi får också läsa om kärlek, att bryta ovanor och hur vi kan göra för att stärka vår självkänsla på riktigt. Det är en trevlig och informativ bok det här. Men jag upplever den tyvärr som något spretig och smått rapsodisk. Det är jättemycket olika fakta som poppar fram och sedan försvinner lika fort när det är dags för nästa fakta. Alla böcker måste ju dock inte gå på djupet av allting, och det finns definitivt ett stort värde i lättillgängligheten hos den här texten. Den lämpar sig utmärkt för läsaren som söker underhållningslektyr av det mer substantiella slaget.
Publicerad: 2014-04-25 00:00 / Uppdaterad: 2014-04-25 00:34
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).