Två väninnor i nutida Mexiko gör en pakt om att aldrig skaffa barn. De är båda övertygade om att moderskapet fängslar kvinnan i en förlegad roll som inte tillåter individuell frihet eller utveckling. Ingen av dem är villiga att gå med på det. Men så går åren och plötsligt har deras åsikter gått isär. Laura har steriliserat sig. Alina har kommit fram till att hon trots allt vill ha barn.

Den flerfaldigt prisbelönta, mexikanska författaren Guadalupe Nettel anses vara en av Mexikos mest tongivande författare just nu. Hennes böcker har översatts till flera språk och förutom Det enda barnet har också Kroppen jag föddes i givits ut på svenska.

I Det enda barnet behandlar Nettel temat barn och moderskap med en berättelse där ett jag, Laura, delar med sig av hur hennes väninna går igenom en graviditet som får dem båda att ställa frågan om moderskap på sin spets. Det visar sig nämligen, efter otaliga försök från Alinas och hennes mans sida att bli gravida, att fostret som Alina bär på inte utvecklas som det ska. Parallellt med hur denna historia fortskrider, någon gång i en dåtid som inte specificeras mer än så, får läsaren följa hur Laura i nutid lär känna sin nya granne – en ung mamma, och framför allt hennes åttaåriga son. Också här sätts frågan om moderskap och barn i nytt ljus.

Nettel lyckas med ett imponerande konststycke att förmedla en berättelse som på många sätt är en bladvändare – som läsare följer man utvecklingen i Alinas graviditet och barnets förestående öde med fullt fokus och ett brådskande behov att få veta hur det går – men också en existentiell och essäistisk skildring av vad det är att vara kvinna och att välja att bli mamma, att välja bort att bli mamma och att kanske ha valt bort att bli mamma men sedan bli det ändå, på sätt och vis.

Det är berättat med saklig ton, fint översatt av Hanna Nordenhök, i en stil som helt vågar vara i berättelsen om något som har hänt, utan att överdramatisera. I mångt och mycket är det som att få kika in i en personlig skildring av ett händelseförlopp, men där blicken är vetenskapligt nyfiken och lämnar eventuella känsloutspel till läsaren. Det är behagligt och känns uppfriskande uppriktigt, tonen är så trovärdig att man stundtals under läsningens gång glömmer bort att det man läser är en fiktiv berättelse och inte en väns redogörelse om två viktiga tidsperioder i dennes liv. På så vis blir boken både personlig och angelägen och lyckas nyansera frågor som redan behandlats mycket och länge, historiskt och i dagens moderna samhälle, på ett nytt och imponerande sätt.