Som barn besökte jag med familjen då och då en återkommande auktion i Runemo. Utroparen var väl om inte vida känd, så åtminstone berömd ända bort till de bortersta delarna av Ovanåkers kommun. Det gick faktiskt rykten om att han ibland även rörde sig utsocknes, kanske ända borta i Arbrå. Det får vara som det vill med den saken, för saken är den att jag och min syster vid auktionen för en guldpeng kunde inhandla en varsin så kallad fyndlåda. Dessa fyndlådor innehöll ungefär allt man kunde tänkas behöva: Gammal mekanik, halvrostiga skruvar, ett glas, en duk, en gammal bettskena, hockeykort, en bandyboll, en signerad upplaga av Bekännelser med dedikation, med lite tur även en och annan älgtand. Vid sidan av att vara lite av en underhållare, hade auktionsförrättaren också ett enastående sätt att slutföra ett köp. Den av okänd anledning alltid gångbara summan 100 kronor räckte för att inhämta de mest fantastiska föremål. Han avslutade då med ett utdraget och patosfyllt ”- Hundrrrrrrrrrrrrra lappen hundra! Inget mer? Ett hundra kronor till damen med hunden där nere vid entrén!”. Det hela vann så att säga laga kraft med ett rappt och distinkt slag med träklubban i bordet. Vad jag förstår åkte han sedermera fast för någon typ av förskingring. Så kan det gå.

I media har Mexiko smädats för att till ytan vara mindre än den skräp-ö som bildats utanför Chiles och Perus kust. Hur vågar landet vara mindre än mänskligt skräp! Vilken fräckhet! Underförstått: Det är ett underutvecklat land som inte duger till någonting. Valeria Luisellis roman Historien om mina tänder handlar till viss del om just skräp. Eller åtminstone det vi kallar för skräp. Hennes roman De tyngdlösa har även den recenserats här på sidan. Då av vår Björn Waller.

Historien om mina tänder är en besynnerlig historia, fantastisk i båda sina betydelser. Det är en underhållande och fyndig berättelse som växte fram i ett samarbete med personal vid Galería Jumex, beläget strax utanför México city. De bokcirklade kring de veckoliga avsnitten som skickades från Luiselli. Samtalen bandades och skickades i sin tur till henne i New York. Trots dess fjäderlätta stil saknar boken för den skull inte djup. Lite samhälls- och kapitalismkritik, en gnutta påpälsning av den till synes meningslösa konsumshysterin vars följder uppenbarligen får Mexiko att framstå i dålig dager. Boken avslutas med en kronologi över huvudkaraktärens liv satt i ett omvärldsperspektiv skrivet av Christina MacSweenet. Hennes ”Kronologiken” är en karta, ett register och en ordlista till boken, som enligt Luiselli i en kommentar menar ”destabiliserar den förlegade bilden av översättaren som osynlig.”

Men vad är det då för bok undrar ni säkert? ”- Vadå en historia om tänder? Ut med språket, herr recensent!”. Så, berättelsen är om Gustavo Sánchez Sánchez. Han är en säregen figur som ofta ses cykla omkring i staden. Han kallas Motorvägen och är världens bästa auktionsutropare. Han har en son sedan ett tidigare äktenskap som får en liten men betydande roll i berättelsen. Av mästaren Kenta Yushimito har Motorvägen lärt sig en auktioneringsmetod som är en ”kombination av klassisk retorik och matematisk teori om excentricitet”. De sammanfattas så här: 1) Den cirkulära metodens epsilon är noll, 2) den elliptiska metodens epsilon är högre än noll men lägre än ett, 3) den paraboliska metodens epsilon är ett och 4) den hyperboliska metodens epsilon är högre än ett. Motorvägen utvidgade sedermera den och lade till 5) den allegoriska metoden vars ”excentriska (epsilon) är oändlig och oberoende av så väl tillfälliga som materiella variabler.” Någonstans här förstår jag varför jag aldrig blivit auktionsutropare.

Tänderna är då hans egna, vilka han kränger i en kyrka. Han diktar utifrån auktionsvetenskapens alla regler upp berättelser, medveten om att varken åhörarna – alltså vi – och han själv inte alltid är så petnoga med sanningen. Hur tråkigt vore det inte att lägga ut pengar på en högst ordinär tand! Tänk istället en tand från Platon, eller Augustinus? Kanske skulle en av Rousseaus, ni vet han som gillade godhet och främst sin egen, tänder smaka mumma? Det är inte lögner, gott folk, utan blott ”ett utvidgande av verkligheten”. Vi anar att allt i Motorvägens liv inte är vad det synes vara, men vad är egentligen det. I slutet reds både ett och annat ut av en utomstående och kvar lämnas du, läsaren, att avgöra vad som känns mest rimligt. För hur bra är verkligheten egentligen? Knappast alldeles, alldeles underbar.