Är det möjligt att vara både mamma och författare? Är det möjligt att skriva om man inte är redo att offra allt, inklusive sitt eget barn? Det är frågor som Olga Ravn försöker reda ut i denna autofiktiva, formvrängande redogörelse för tiden efter att precis ha blivit mamma.

Jaget, Olga, är orolig och har ångest redan under graviditeten och efter förlossningen hamnar hon i en förlossningsdepression. För att överhuvudtaget kunna berätta om det i textform låter Olga allt som händer henne, i texten hända ”Anna”: hatet mot mannen som vill dela föräldraskapet jämlikt men som aldrig kan ha samma utgångspunkt som Anna eftersom han inte offrat sin egen kropp för barnet, rädslan för att barnet ska märka att det är något fel på henne och inte kunna knyta an, behovet att behöva tänka på knivarna i köket som en trygg möjlighet till en utväg.

Texten gör omtag, försöker angripa från olika håll, flikar in och byter skepnad, är på många sätt ett lapptäcke av tankar, händelser och känslor snarare än en kronologisk berättelse i en tydlig riktning. Det handlar om Anna och det handlar om Olga, det finns brev skrivna till Anna från en viss DIN, texten rör sig från prosa till poesi och tillbaka igen, går över i en svit av essäliknande texter om skrivande kvinnor genom historien och återvänder sedan till ett berättande om Olga själv. Cirkeln sluts när Olga blir gravid igen, där måste boken ta slut – inte för att det hon behandlat på något sätt är utrett, utan för att det måste vara så, hon måste gå vidare.

Mitt arbete handlar om den till synes omöjliga positionen som skrivande kvinna som innebär att ens arbete ska vara både att vara mamma och att vara författare, omöjligt eftersom det är två arbeten som kräver allt av en. Ravn närmar sig ämnet ur den sköra positionen som nybliven mamma, de olika ansatserna att försöka komma underfund med Olgas/Annas många gånger motstridiga tankar och känslor i omtag och olika textform blir inget annat än en spegel av denna utsatta sits som Olga/Anna befinner sig i: isolerad i ett land som inte är hennes eget, vilsen i sig själv och i sin identitet och med ett litet barn som kräver mer än hon kan ge. Texten är det som får bli utvägen, det enda sättet att försöka förstå och placera sig själv i förhållande till något. Samtidigt är texten det allra mest skamfyllda, det är att förneka sitt barn hela ens person.

Ravn ger som sagt inte några svar, men boken är ett fint och tankeväckande inslag både i en feministisk debatt och den så kallade ”förlossningslitteraturen” som blommat upp de senaste åren. Samtidigt står Mitt arbete för sig själv, det är en personlig text utan politisk agenda som tillåter läsaren att komma nära ett tankearbete som inte är helt olikt ett sorgearbete. Kanske anspelar titeln också på, bortsett från det uppenbara i tematiken, just detta: ”Mitt arbete” är i själva verket kanske texten själv.