Recension

: Den etniska rensningen av Palestina
Den etniska rensningen av Palestina Ilan Pappe
2017
Karneval förlag
8/10

Fruktansvärd läsning om folkförföljelse

Utgiven 2017
ISBN 9789187207860
Sidor 335
Översättare Christer Lundgren
Först utgiven 2006

Om författaren

Ilan Pappe (född 1954) är israelisk historiker och professor i statsvetenskap vid universitetet i Exeter, Storbritannien. Han är också politiskt engagerad, bland annat i Israel-Palestina-frågan, och har skrivit en rad böcker om Mellanöstern och dess moderna historia. På svenska finns Den etniska rensningen av Palestina (2007; i ny utgåva 2017).

Sök efter boken

Vissa böcker läser man inte så mycket för att man vill som för att det är nödvändigt. Det här är ett exempel på den senare sorten, vilket väl lär framgå redan av bokens titel. Och precis som man kan förvänta sig redan av titeln: det är garanterat inte någon trevlig läsning. Tvärtom, det är en fruktansvärd skildring som den israeliske historieprofessorn Ilan Pappe här ger oss, baserad på omfattande historisk forskning. Den etniska rensning som titeln syftar på är den som bland palestinier går under beteckningen al-Nakba, ”Katastrofen”, i samband med att staten Israel bildades 1948, då hundratusentals palestinier drevs på flykt från sina hem, för att inte kunna återvända än i denna dag. Boken kom ut för första gången år 2006, och ges här ut i ny, utvidgad upplaga.

Somliga andra historiker har menat att denna massiva flyktingvåg var en oavsiktlig konsekvens av det krig som bröt ut med Israels arabiska grannstater strax efter att Israel etablerats som stat. I den här boken visar dock Pappe hur det här var en mycket avsiktlig politik som den sionistiska rörelsen lyckades genomföra mycket systematiskt.

Innan Israel bildades befolkades Palestina av en stor arabisk population, både kristna och muslimer, tillsammans med många judar och ett par andra etniska minoriteter. Under 1900-talet hade dock en sionistisk rörelse vuxit sig allt starkare både i Europa och i Palestina. Ett av rörelsens centrala mål var att skapa en judisk nationalstat. För att kunna göra det i Palestina måste man dock på något sätt hantera den arabiska majoritetspopulation som levde där då. Den sionistiska rörelsens lösning blev, som Pappes forskning kan visa, att genomföra en etnisk rensning av Palestina.

Denna etniska rensning började genomföras flera månader innan kriget mot grannstaterna bröt ut (vilket i sig visar att det inte alls var en konsekvens av kriget). Den etniska rensningen fortsatte dessutom även efter att vapenstillestånd inletts med andra stater. Paramilitära sionistiska miliser och styrkor ägnade sig åt rena terrordåd, massavrättningar av både civila och väpnade palestinier och omfattande våldtäkter av palestinska kvinnor. Syftet var, menar Pappe, helt uttalat att ”rena” landet från arabiska palestinier. För att nå målet hade den sionistiska rörelsen under lång tid förberett sig noga, och gjort upp detaljerade planer för hur och när detta skulle ske – stad för stad, by för by – bland annat i form av listor över exakt vilka individer som skulle rensas ut genom att avrättas. De som inte avrättades skulle sedan skrämmas till att själva fly genom det brutala våldet mot civilbefolkningen, och genom omfattande förstörelse av palestinska byar, bostäder, jordbruk och industrier. Exakt hur många palestinier som mördades och fördrevs är ännu oklart. Skattningen är dock att hundratusentals människor fördrevs. Staten Israel kunde därmed redan från sin födelse få territoriell kontroll över en långt större del av Palestina än vad som tidigare hade planerats inom exempelvis FN.

Det råder enligt Pappe ingen tvekan om att de sionistiska ledarna gjorde sig skyldiga till omfattande brott mot mänskligheten i och med denna systematiska, etniska rensning. Men istället för att dömas för sådana brott lyckades flera av de ledande förövarna nå höga positioner i det israeliska samhället, och då ofta hyllats som hjältar av stora delar av den israeliska befolkningen.

Omvärlden stod närmast passiv inför denna katastrof. Palestinierna själva var svagt organiserade, och hade ingen tillgång till vapen för att försvara sig själva med (till skillnad från den sionistiska rörelsen som då understöddes militärt av Sovjetunionen). Storbritannien, som formellt kontrollerade Palestinas polis och militär som ett mandat på uppdrag av det tidigare Nationernas Förbund, abdikerade från sitt ansvar och lämnade på kort varsel regionen helt åt sitt öde. Förenta Nationerna hade vid tiden för den etniska rensningen ett antal observatörer och diplomater på plats, men var för tandlöst och oorganiserat för att kunna stoppa vad som hände. Den enda arabiska grannstat som hade någon militär styrka att tala om, Jordanien, hade sin egen agenda i form av att själv ta kontroll över Västbanken, och brydde sig föga om att försöka stoppa den etniska rensningen.

Pappes bok bygger på gedigen historisk forskning i flera olika källor. En central källa är exempelvis David Ben Gurions dagböcker – Ben Gurion var en av den sionistiska rörelsens ledare, och blivande premiärminister i staten Israel – och en annan viktig källa är bevarad korrespondens mellan några av den sionistiska rörelsens ledare. De här källmaterialen visar att den sionistiska rörelsens ledarskap var väl bekanta med den etniska rensningen, och att den utfördes avsiktligt. Dessa typer källmaterial kombineras sedan med uppgifter från en rad andra källor – dokument och vittnesmål bland annat från Hagana (föregångare till den israeliska militären) och Israels försvarsmakt, Röda Korset, FN-observatörer och andra, som alla visar på brutaliteten och systematiken i rensningen.

Genom att ställa de här källmaterialen mot varandra kan Pappe också visa prov på att en del enstaka övergrepp inte hade ledningens stöd, och varför det förhöll sig så i dessa fall. Ett illustrativt exempel var när den lokala befälhavaren för de israeliska styrkorna rensade Nasaret på all arabisk befolkning, utan order eller stöd uppifrån. Ben Gurion och andra av rörelsens ledare var nämligen rädda att troende kristna runt om i världen skulle reagera negativt på Israels politik om arabiska kristna blev fördrivna från just denna, för kristendomen mycket symboliska, stad. Den etniska rensningen av just Nasaret stoppades således, samtidigt som den intensifierades i andra delar av Palestina.

Huvudsakligen är författaren tydlig med vilka källor han bygger sina påståenden och resonemang på, även om det finns en del stycken i boken där jag kanske hade önskat mig lite tydligare källhänvisningar. Jag kan dock tänka att boken möjligen hade tjänat på att några av bokens avslutande kapitel, där författaren går in på det historiska efterspelet till den etniska rensningen, hade utelämnats från den här boken – dels för att inte förta denna boks fokus, dels för att detta efterspel i sig förtjänar mer utförlig behandling än vad Pappe här ger det.

Det här är i sin helhet dock ett viktigt forskningsbidrag, som visar på en av de absolut viktigaste rötterna till dagens konflikt i Israel/Palestina. Läsningen är tung, mycket tung. Men den är ack så viktig för att förstå en konflikt som har fått fortgå alldeles för länge.

Klas Rönnbäck

Publicerad: 2018-04-26 00:00 / Uppdaterad: 2018-04-25 20:40

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7324

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?