Carola Hansson är en av de där författarna jag tänkt läsa länge. Som ständigt tycks nominerad till det ena eller andra priset – just nu till Augustpriset för den här romanen, Minnestrådar. Hon har också skrivit en rad historiska romaner, bland annat en trilogi om familjen Tolstoj, och det är det historiskt angelägna ämnet som […][...]

Redan i det första kapitlet slås jag av hur magisk, intressant och välskriven den här boken är. Som ett tidsdokument över en förlorad era tar den oss med genom ett Europa där det första världskriget väntar på att bryta ut. Från Palestina i Mellanöstern till Montpellier i Frankrike får vi följa Midhat Kamal, en ung medicinstuderande. Han […][...]

Vissa böcker läser man inte så mycket för att man vill som för att det är nödvändigt. Det här är ett exempel på den senare sorten, vilket väl lär framgå redan av bokens titel. Och precis som man kan förvänta sig redan av titeln: det är garanterat inte någon trevlig läsning. Tvärtom, det är en […][...]

Då skola vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar; och kalvar och unga lejon och gödboskap skola sämjas tillhopa, och en liten gosse skall valla dem. (Jesaja 11:6, 1917 års Bibelöversättning ) Schmuel har dumpats av sin flickvän. Hans pappa har gått i konkurs och kan inte bidra med pengar till […][...]

Efterkrigstiden. För de flesta svenskar har ordet en påtagligt ljus klang, en klang av fred och framtidstro. Av hopp och tillväxt, av att kunna lägga krigets mörker och tveksamheter bakom oss. När vi först långt senare börjat ”göra upp” med det där mörkret tenderar vi ändå att ta för givet att det slutade där, med […][...]

Vad har antikoloniala rörelser i Marocko och Algeriet, irländare och indier, skandinaviskt motstånd mot den nazistiska ockupationen, baltiska ”skogbönder” under Sovjettiden, Castro och Che Guevara, brasilianska fångar, haitiska slavar, Nelson Mandela och ANC, västtyska Röda arméfraktionen och danska Blekingegadeligan, basiska ETA, al-Qaida och Occupy Wall Street-rörelsen gemensamt? Tja, tillsammans med en mängd andra uppror, revolutionärer […][...]

En reseskildring kan ta sig uttryck på många olika sätt, men jag måste säga att jag aldrig tidigare läst något som liknar det här. Upplägget är att författaren P.F. Thomése tillsammans med tre andra holländska författare blir inbjuden av en humanitär organisation att resa till Israel och de palestinska områdena i Gaza. Thomése har inte […][...]

Förra veckan recenserade jag två mycket viktiga böcker om den sedan årtionden pågående konflikten i Gaza. Det är två böcker som visar hur starkt förhållandet mellan kultur och politik är. I Gaza, mitt älskade har Gideon Levy publicerat en samling krönikor skrivna under 2006-2011. Han har i flera år kämpat för att få fler att […][...]

Förord till den svenska läsaren. Det var en teatralisk tillställning utan dess like den där gången för länge sen. Någonstans i mitten av 1990-talet efter många års resande i Gaza, platsen för mitt arbete och min kärlek, stod vi där alla tre - den palestinske människorättsaktivisten Bassem Eid, min utmärkte fotograf Micky Kratsman och jag - vid utfarten till gränsövergången i Erez som spärrar av remsan, nu liksom då. Det var mitt i euforin över Osloavtalet och vi trodde i vår enfald att ockupationen vars slut. Att Gaza var självständigt och befriat. Vi skulle inte resa dit längre, i alla fall inte för det sisyfosarbete vi ägnat oss åt i många år: att bevaka den israeliska ockupationen för de israeliska läsarna, de som inte ville läsa, inte se, inte höra. I ett enastående, oförglömligt ögonblick vände vi oss om, alla tre samtidigt, och med en gest som kunde ha lånats från filmens värld vinkade vi adjö till Gaza. Hej då, ockuperade Gaza, och inte på återseende, åtminstone inte i din ockuperade skepnad. Vi kommer inte längre att återvända till dig, skriva om dina umbäranden och förluster, om den meningslösa blodspillan, om förödelsen, förnedringen, fattigdomen, de bristande resurserna eller arbetslösheten som var din lott under så många år. Gaza hade slagit in på en ny väg, trodde vi, och vi vände oss åter mot Tel Aviv, den plats på jorden som ligger längst bort från Gaza, och som aldrig visat något intresse för Gaza eller berörts av dess öde. Den gesten slutade med ett fiasko. Kort därefter återvände vi till Gaza, till dess berättelser om liv och död som aldrig upphörde...[...]

Joe Sacco är tecknaren och journalisten som 2001 åkte till Gaza på uppdrag för tidningen Harper’s tillsammans med journalisten Chris Hedge. De skulle skriva om hur palestinierna klarade sig under den israeliska ockupationen under den första intifadan men började samtidigt rota i en händelse från november 1956 som rörde ett massmord på civila i staden […][...]