Förord till den svenska läsaren. Det var en teatralisk tillställning utan dess like den där gången för länge sen. Någonstans i mitten av 1990-talet efter många års resande i Gaza, platsen för mitt arbete och min kärlek, stod vi där alla tre - den palestinske människorättsaktivisten Bassem Eid, min utmärkte fotograf Micky Kratsman och jag - vid utfarten till gränsövergången i Erez som spärrar av remsan, nu liksom då. Det var mitt i euforin över Osloavtalet och vi trodde i vår enfald att ockupationen vars slut. Att Gaza var självständigt och befriat. Vi skulle inte resa dit längre, i alla fall inte för det sisyfosarbete vi ägnat oss åt i många år: att bevaka den israeliska ockupationen för de israeliska läsarna, de som inte ville läsa, inte se, inte höra. I ett enastående, oförglömligt ögonblick vände vi oss om, alla tre samtidigt, och med en gest som kunde ha lånats från filmens värld vinkade vi adjö till Gaza. Hej då, ockuperade Gaza, och inte på återseende, åtminstone inte i din ockuperade skepnad. Vi kommer inte längre att återvända till dig, skriva om dina umbäranden och förluster, om den meningslösa blodspillan, om förödelsen, förnedringen, fattigdomen, de bristande resurserna eller arbetslösheten som var din lott under så många år. Gaza hade slagit in på en ny väg, trodde vi, och vi vände oss åter mot Tel Aviv, den plats på jorden som ligger längst bort från Gaza, och som aldrig visat något intresse för Gaza eller berörts av dess öde. Den gesten slutade med ett fiasko. Kort därefter återvände vi till Gaza, till dess berättelser om liv och död som aldrig upphörde...[...]

Joe Sacco är tecknaren och journalisten som 2001 åkte till Gaza på uppdrag för tidningen Harper’s tillsammans med journalisten Chris Hedge. De skulle skriva om hur palestinierna klarade sig under den israeliska ockupationen under den första intifadan men började samtidigt rota i en händelse från november 1956 som rörde ett massmord på civila i staden […][...]

Tänk dig att du kommer hem från jobbet. Redan i ytterdörren möts du av en stickande rök. När du kommer in i vardagsrummet upptäcker du att möblerna står huller om buller och att det är ett stort hål i vardagsrummets bortre vägg. Eller att du har flytt från din bostad men går tillbaks för att […][...]

Tänk dig att få din jord beslagtagen, el-, vatten- och livsmedelsförsörjning bruten, att inte kunna åka till jobbet, sällan eller aldrig kunna hälsa på släktingar fast de bor nära rent geografiskt och när du väl lyckas ta dig hemifrån aldrig veta när eller om du släpps tillbaka igen. Tänk dig att soldater kommer nattetid och […][...]

Lena Einhorn har publicerat sin gamla påse med foton. Till dessa har hon skrivit text. Ofta finns bilden där genast medan textens länk till bilden är mer associerande än direkt. Ofta blir det mycket bra. Den lugna tonen som finns både i texten och i bilderna berättar om ett landskap, om människor och om upplevelser […][...]

Gaza 1987. Tiden för den första intifadan, alla medier, såväl tidningar som teve, kontrolleras av den israeliska ockupationsmakten. Sådan är situationen när graffitin plötsligt börjar spridas i remsan – Gazas grå fasader får tjäna som forum för information, kommunikation och motstånd. Mia Gröndahl, som under flera år fotat graffitin i Gaza och nu sammanställt boken […][...]

Om man väljer att söka efter definitionen av journalistik i Nationalencyklopedin får man veta att journalistik särskiljer sig från skönlitteratur genom att inte behandla fiktion. Den skiljer sig också från det vetenskapliga arbetet genom kravet på aktualitet och dess huvudsyfte är att skildra verkligheten. Däremot står det ingenting om i vilket format man ska presentera […][...]

Bukra fil mishmish är arabiska för ”imorgon, när aprikosträden blommar”. Träden blommar i samma säsong som den arabiska ökenvinden, sharaven, blåser och därför är det få aprikoser som överlever. Bukra fil mishmish betyder aldrig. Catrin Ormestad skriver detta och hon berättar att vid sidan om inshallah, ”om Gud vill”, är bukra fil mishmish det vanligaste […][...]

"Det finns en fanatiker i oss alla", säger Amos Oz med ett leende där han sitter i sin fåtölj mitt på scenen i den gigantiska bokmässeseminariesalen, bredvid Sigrid Rausing och Anneli Rogeman. Seminariet har titeln Hur man botar en fanatiker. Jag tycker folk skruvar lite besvärat på sig. Eller är det bara av nyfikenhet? Kändishysteri? […][...]

Undertiteln på den här boken är faktiskt extremt missvisande. Istället för att tala om ”den muslimska världen 2001-­2006″ så borde det snarare ha stått ”det muslimska våldet 2001-2006″, eller något liknande, för det är i praktiken vad den här boken uteslutande handlar om; militanta muslimer. Alla de hundratals miljoner fredliga muslimer som finns världen över […][...]