Gaza 1987. Tiden för den första intifadan, alla medier, såväl tidningar som teve, kontrolleras av den israeliska ockupationsmakten. Sådan är situationen när graffitin plötsligt börjar spridas i remsan – Gazas grå fasader får tjäna som forum för information, kommunikation och motstånd. Mia Gröndahl, som under flera år fotat graffitin i Gaza och nu sammanställt boken Gaza Graffiti, skriver:

Writing graffiti bacame an important part of the Palestinian resistance. The occupying power was well aware of the graffitis explosive pontential. The Israel military often invaded a refugee camp at dawn and forced the inhabitants out of their graffiti-covered houses with the order: ‘Wash the walls clean!’ But as soon as the soldiers had disappeared in their jeeps, the graffiti activists returned with their battery of paint cans and sprayed new slogans in the fight for a free Palestine.

Det är svårt att inte bli tagen av Gaza Graffiti. Det är en så ofrånkomligt heroisk historia om tro, hopp, motstånd och, inte minst, det konstnärliga uttryckets potential. Det är nästan för bra, som en våt dröm för vilken lagomt idisslande kulturradikal som helst. Bilden är slående: Sönderbombade betongväggar, envist utsmyckade i klara färger.

Men det går i slutändan inte att banalisera och sentimentalisera denna sprakande motståndsrörelse, för färgerna formar sig sällan till några skönt älskvärda budskap. Den röda färgen är hjärtan och gratulationer vid bröllop och fester, men den är också död, som på bilden med den lilla flickan framför fasaden där det med stora bloddränkta bokstäver står: ”Hamas är martyrskap.” Här finns också den militanta, svarta färgen kring avbildade handgranater, gevär och pansarvagnar. Graffitin i Gaza är integrerad, inte idealistisk. Våldet är ständigt närvarande, liksom martyrerna, kärleken, Gud och traditionen.

Jag blir berörd. Gröndahls bilder är lyhörda och uppriktiga. Ofta är människorna lika viktiga som graffitin. De poserar självsäkert framför kameran som alltid finns närvarande, klart redovisad och följaktligen uppmärksammad av omgivningen. I de bästa bilderna skapas en laddad treenighet av graffitin, människorna och kameran (mig). Som på bilden på sidan 20, en av mina favoriter: Precis innan fotot tas har en liten pojke uppenbarligen slitit sig loss ifrån sin pappa i ena utkanten av bilden. I det förevigade ögonblicket spatserar pojken rakt in mot bildens centrum, inramad av en stor graffitimålningen, bildens tänkta motiv. Han går med händerna i fickorna och huvudet högt, så charmigt medveten om kameran, medan pappan i en fåfäng och lätt komisk rörelse sträcker sig efter honom, försöker ta honom ur bilden. I den vänstra utkanten står fyra andra pojkar och ser rakt in i kameran, nyfikna på våra reaktioner.