Recension

: Återblick – Jerusalem, Kairo, Addis Abeba, Bombay
Återblick – Jerusalem, Kairo, Addis Abeba, Bombay Lena Einhorn
2009
Norstedts
6/10

Med minnet som lins

Utgiven 2009
ISBN 9789151851709
Sidor 192

Om författaren

Lena Einhorn är utbildad läkare men numera verksam som författare och filmare. 2005 fick hon Augustpriset i fackboksklassen för Ninas resa, berättelsen om moderns erfarenheter av judeförföljelserna under kriget. Filmen på samma berättelse fick guldbaggar för Bästa film och Bästa manus. Också Handelsresande i liv har blivit både bok och film. 2006 kom Vad hände på vägen till Damaskus?, en bok om den historiske Jesus, och 2011 romandebuterade Einhorn med Siri, en roman om August Strindbergs första hustru Siri von Essen.

Sök efter boken

Lena Einhorn har publicerat sin gamla påse med foton. Till dessa har hon skrivit text. Ofta finns bilden där genast medan textens länk till bilden är mer associerande än direkt. Ofta blir det mycket bra. Den lugna tonen som finns både i texten och i bilderna berättar om ett landskap, om människor och om upplevelser som nu bara finns i minnet och i det förgångna.

Bilderna är vackra. Det finns något mycket förföriskt i de svartvita ögonblicksbilderna. Jag längtar genast till ett Jerusalem som inte var så segregerat vad det verkar. Jag vill också resa i Nordafrika och jag vill mycket gärna se Indien. Det verkar det som om Lena Einhorn också vill göra. Hon längtar också till ett förgånget Jerusalem där i alla fall hon i sina berättelser kunde röra sig fritt och slå sig i samspråk med vem hon ville.

Visst reflekterar Einhorn över sin status som turist i Konungarnas dal och visst finns det en start till diskussion om etiska betänkligheter när Einhorn talar om City of the Dead i Kairo, när hon nu publicerar ett foto föreställande någon som absolut inte ville vara med på bild när det togs. Men det lyfter också fram det problematiska med fotografens roll.

Vem har rätt att avporträttera vem? Och vem får beskåda? Det finns bara en bild av Lena Einhorn själv i boken. Det är på omslagets baksida. Fotografen är alltid på säker mark. Den behöver aldrig bli utlämnad till betraktaren. Alla de människor som finns på bild i den här boken har naturligtvis förändrats. Det händer på 25 år. Men ingen av personerna som jag betraktar har blivit tillfrågad om sitt deltagande. Mycket få presenteras med fullständigt namn. Många av bilderna föreställer människor på de platser där Einhorn har rest men få av dem föreställer hennes vänner som hon reser med och som sagt på bilderna i boken finns hon själv inte med.

Vi bjuds alltså in i minnenas värld där upplevelsen ligger 25 år eller mer tillbaka i tiden. Men personerna vi får beskåda blir lätt de andra. Både i relation till att det är människor som funnits på de platser dit Einhorn rest som finns förevigade i dessa bilder, men även för att detta är en tidskapsel som presenteras där det fortfarande är 1970-tal eller tidigt 80-tal. Även om jag då längtar dit och vill vara med. Även om det ser så mycket mer fridfullt ut på Lena Einhorns bilder än de jag ser dagligen från Jerusalem och Palestina idag, så betraktar jag människorna i deras 70-talskläder mitt i sin vardag. Dessa människor har inte möjlighet att avvisa min blick. Att bli sedd är viktigt sägs det, men att bli tittad på, vad betyder det? Svartvita bilder från förr, så vackra men också så exotiserande.

Textutdrag (Visa/göm)

Åsa Pettersson

Publicerad: 2009-12-08 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-23 12:08

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3534

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?