Donald Boström berör krigsjournalistikens dilemma redan i inledningskapitlet:

För mig som fotojournalist blev det en lockelse att dokumentera de palestinska och israeliska folkens konflikt. Motvilligt tvingades jag erkänna att jag kände suget att följa den skarpa dramatiken som skapade en känsla av förhöjd livskvalitet.

Många tidningar och tidskrifter har i alla tider fyllts med bilder där blodet skvätter och liklukten lägrar sig tungt över de glättade tidningssidorna. Mediakritiker har ifrågasatt om vi blir avtrubbade eller informerade.

I Boströms fall tar lusten att skildra helheten över. Fotografen är ingen tillfällig besökare utan en engagerad och kunnig berättare. Här blandas de vidrigaste vidriga bilder av hopsydda lik med finstämda familjescener. Dramatiska sammandrabbningar varvas med poetiska bilder på bageribiträdet som balanserar dagens färska bröd i en låda på huvudet.

Några bilder skulle i andra sammanhang dömas ut direkt, illa komponerade, oskarpa. Men i detta sammanhang ger de istället en stark närvarokänsla. Här vill fotografen berätta om något farligt och hemskt och vi får vara med, tryggt tillbakalutade i läsfåtöljen.

Förutom bokens redaktör och fotograf, som bidrar med flera texter, medverkar elva journalister och andra mellanösternkännare.

Jan Guillou skriver om den svenska opinionen i frågan utifrån sin utkikspunkt som redaktionsmedlem i Palestinsk Front under 60- och 70-talen. Han är lika brilliant polemisk som vanligt. Så här skriver han om folkpartisten Per Ahlmarks försök att försvara Israels sak:

Ty det är inte lätt att försvara rasåtskillnadspolitik och ockupation. Det är inte lätt att självklart vara emot apartheid i södra Afrika men samtidigt vara för motsvarande lagstiftning i Mellanöstern. Det är svårare att försvara kollektiva bestraffningar och hussprängningar, etniskt motiverad konfiskation av jord och landsförvisningar. Det är omöjligt att från debattscenen försvara tortyr, koncentrationsläger och massinterneringar.

EU-parlamentarikern Per Garthon skriver att det finns lösningar på konflikten. Och man baxnar, är det sant? I alla fall någon som hoppas, när världens ledare bekymrat skakar sina huvuden.

Cornelia Edvardson skriver journalistiskt analyserande och Lars Boström ger en realistisk vardagskildring.

Sammantaget ger denna bok en djupare insikt i en svårgripbar och svårlöst konflikt.

Må så vara att palestinierna är de som är ockuperade och förföljda, i ständigt underläge. Men här framgår det tydligt vilka som hela tiden är alla konflikters stora loosers: de unga männen. De unga män som frejdigt höjer sina händer och gör V-tecknet, med ansikten invirade i den typiska palestinska svartvitrutiga halsduken. Och också de grönklädda israeliska soldater som med ett överlägset leende på läpparna och tuffa solglasögon av pilotmodell betraktar omvärlden. De är kanonmaten. De är de som stryker med först. Det mest tragiska är att de inte betraktar sig som loosers utan som hjältar. Är det för förmätet av oss välnärda folkhemska svenskar att begära lite självinsikt av dessa envist stridande parter? Hur var det nu John Lennon sade: Suppose they gave a war, and nobody came.