En reseskildring kan ta sig uttryck på många olika sätt, men jag måste säga att jag aldrig tidigare läst något som liknar det här. Upplägget är att författaren P.F. Thomése tillsammans med tre andra holländska författare blir inbjuden av en humanitär organisation att resa till Israel och de palestinska områdena i Gaza. Thomése har inte tidigare haft kontakt med organisationen eller gjort sig känd för att uttala sig i Palestinafrågan. Han undrar lite varför de valt ut just honom, men åker med och tänker att det blir nog bra.

Den lilla författardelegationen följs hela tiden av ett holländskt TV-team. Filmas när de guidas runt i ghettot eller på en helig plats. Kanske att någon blir inzoomad när hen bekymrat beskådar något tragiskt. Regisserad spontanitet.

Kamerateamets närvaro har fått mig att dra öronen åt mig. Vad som först framstod som en absurditet (”Hur jag, Jan Siebelink, Rosita Steenbeek och Antoine Bodar en jul hamnade i Betlehem”), ter sig nu som något avsiktligt. Något som har slagits fast på förhand i en eller annan plan, som har förutbestämts av propagandagudarna till förmån för en viss insikt, en process som kommer att förevigas av NCRV och visas som sedelärande exempel för folket. (”Hur fjällen föll från dessa författares ögon”) Hur kunde jag inlåta mig med det här?

Med en blick präglad av ironi, humor och viss cynism betraktar Thomése de miljöer gruppen blir forslade runt till, och det är just den blicken som gör den här lilla boken så intressant. I sina betraktelser fångar han det absurda, det låsta och det tröstlösa. De besöker likväl en judisk bosättning i Hebron som en flickskola i Gaza. Hela den tragiska konflikten summeras i korta meningar och jag som läsare känner mig tom när en palestinsk skolflicka frågar om de inte kan ta henne med till Paris.

Den här boken fängslade mig från sida ett. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig när jag började läsa, och eftersom den är ganska kort var den snabbt läst. Lämnande mig förundrad och liksom lite häpen. Thoméses språk tilltalar mig något enormt. Namn på ställen och religiösa och militära företeelser som jag oftast hör uttalas av nyhetsuppläsare, förvandlas med Thoméses röst till något helt annat. Ger mig en svårbeskrivbar känsla av obekvämhet och undertryckt skratt.

Förutom språket, översättning av Joakim Sundström (bra jobbat där), så får läsaren också med sig en och annan kunskap. En lär sig något litet om en del av de platser som besöks. Dynamiken i den lilla gruppen och dess möten med olika människor blir också intressant att följa. För övrigt så har den humanitära organisationen som ordnat resan nu upphört att existera. Jag undrar om syftet med resan blev tillfyllest uppfyllt. Skötte författarna sig väl och enligt planen? Var de nyttiga pjäser i propagandaspelet? Vem vann i så fall något på det? Ja, förutom jag själv då, som fick läsa den här boken.