Undertiteln på den här boken är faktiskt extremt missvisande. Istället för att tala om ”den muslimska världen 2001-­2006″ så borde det snarare ha stått ”det muslimska våldet 2001-2006″, eller något liknande, för det är i praktiken vad den här boken uteslutande handlar om; militanta muslimer. Alla de hundratals miljoner fredliga muslimer som finns världen över finns i de flesta kapitlen inte med alls, eller drunknar i Hjärpes skildring av de militanta sekternas våld och terrorism.

I vissa fall kan fokuset på våld och konflikter kanske vara befogat, som exempelvis i kapitlen om Irak och Palestina, där ockupationerna (USA:s respektive Israels) av arabiska områden har lett till mycket blodiga konflikter, vilka i en del fall har fått muslimska förtecken. I andra fall, som i Hjärpes skildring av exempelvis Indonesien, Nigeria eller Jordanien, kan bokens fokus enbart på de militanta muslimerna kännas direkt missvisande om meningen är att skildra muslimer i allmänhet (vilket titeln ger sken av), eftersom de militanta sekterna där förefaller vara tämligen marginella fenomen i sina respektive länder.

Även om man är på det klara med att skildringen enbart fokuserar på de militanta islamisterna så känns det som att boken mest skrapar på ytan av händelseutvecklingen. Den allra största av boken ägnas nämligen enbart åt att beskriva viktiga händelser i de muslimska länderna under de senaste fem åren i kronologisk ordning.

Det kan i och för sig vara en välgärning att vara noga med att skildra händelseförlopp i detalj, eftersom man sällan får en så här sammanhängande och saklig genomgång av utvecklingen i nyhetsfloden. Men det är synd att Hjärpe inte samtidigt passar på att presentera särskilt mycket egna slutsatser om utvecklingen.

I ett par av kapitlen, som exempelvis det om Muhammed-karikatyrerna, eller kapitlet om islamisternas världsbild, finns det en del analys av utvecklingen, vilket också gör de kapitlen till betydligt intressantare läsning än de andra. I det stora hela känns dock denna bok som något av ett bottennapp från Hjärpe, som annars brukar prestera mycket bättre än så här.