Jag läser Varulvsvalsen i ett rasande tempo, sidorna flyger förbi. Det är något i berättelsen som driver en framåt, historien flyter förbi och lämnar tyvärr inga djupare spår. Sigge Eklunds litterära blogg var länge min absoluta favoritblogg, en av de ytterst få jag besökte regelbundet. Det han skrev var alltid läsvärt, och alltid så vackert skrivet. Det var ett språk man njöt av att ta in.

Rebecka återfaller efter en tids nykterhet i sitt drogmissbruk. Hon gör sig oanträffbar, vilket utlöser panik hos hennes närmaste, som har den förra drogperioden i färskt minne. Den frenetiska jakten på Rebecka förbyts i en frenetisk jakt på hennes frälsning när det står klart vad som har hänt. Det som följer är en tät skildring av de anhörigas medberoende. Det som saknas är något slags eftertanke, något som fastnar. Allt ska göras, allt ska göras nu. Sedan följer ändlösa nattliga jakter, mer eller mindre väl genomtänkta planer för Rebeckas räddning och de oundvikliga konflikterna inom familjen. Skulden läggs överallt utom på upphovet till kaoset; på den knarkande pojkvännen, på socialsekreterare som måste arbeta enligt lagar och regler gubevars och på den välmenande konstskola som inte förstår att det naturligtvis är familjen som vet vad som är bäst för Rebecka. Hon omyndigförklaras efter ungefär tjugo sidor.

Jag vet inte jag. Men det är väl alltid så när man har alldeles för höga förväntningar på en bok, man blir alltid besviken. Jag är besviken på språket. Det är korthugget, vardagligt, verklighetstroget javisst, men inget får mig någonsin att stanna upp, att läsa om, att tänka till.

Slutet är Hollywoodkletigt, inte för att det slutar som det ska, utan för att det kletas på och passar inte in. Som en billig hårförlängning.