Recension

: Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg
Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg Joyce Carol Oates
2007
Bonnier Carlsen
7/10

Katharsis genom Oates

Utgiven 2007
ISBN 9789163853708
Sidor 315
Orginaltitel After the Wreck, I Picked Myself Up, Spread My Wings and Flew Away
Översättare Helena Ridelberg
Först utgiven 2006

Om författaren

Joyce Carol Oates är född 1938 och har förutom ett trettiotal romaner och noveller skrivit lyrik, essäer, kritik och dramatik. Hon har tilldelats flera litterära utmärkelser för sina romaner och är för närvarande verksam vid Princeton University i New York.

Sök efter boken

Jenna och hennes mamma åker i bilen på bron över Hudson-floden när Jenna ser ett djur på vägen (kanske, hon minns inte) och mamman väjer och bilen kraschar in i räcket. Jenna överlever, det gör inte mamman.

Jenna är fjorton år och vaknar till ett liv Efter Kraschen. Mostrar är där och är snälla, klasskamrater kommer och hälsar på, pappan kommer och ber henne flytta till honom, men Jenna vill bara ligga kvar i morfinruset där ingenting kommer åt henne. Och berättelsen igenom längtar hon tillbaka till "det blå" där hon inte behöver känna den hårda, smärtsamma verkligheten.

Joyce Carol Oates är, som länkarna till vänster antyder, en produktiv författare. Jag är ingen Oates-kännare men har fått uppfattningen att hon också är en ojämn författare, i all sin produktivitet. Ungdomsförfattandet däremot, blir aldrig svagt. Jag läste Vilda gröna ögon för några år sedan och minns den som en bok som tar läsaren på allvar. Och som en sträckläsningsbok, vilket i mitt tycke alldeles för få böcker är.

Efter kraschen är också en sträckläsningsbok. Oates intensifierar och driver språket framåt med långa meningar, och skapar spänning och andningspauser med korta, avbrutna, meningar däremellan.

På Sable Creek-leden, täckt med skarsnö, händer det något. Något händer inte. Något som borde hända gör inte det. Järnvägsbron över bäcken. Benen sviker mig, jag får panik. Jag kan inte gå över.

Jenna vägrar flytta till sin pappa och hamnar istället hos sin moster och hennes familj. Jennas och mammans hus säljs och hon får börja i ny stad och bland nya människor. Hon har bestämt sig för att aldrig tycka om någon igen, för man bara förlorar dem. En enda person når Jenna och sätter lite spår i henne: en kille hon möter i joggingspåret, Crow. Och det är här jag tycker att boken blir lite för tillrättalagd. Det är lite för enkelt till slut, några väl valda ord så faller allting på plats, riktigt så fungerar det inte.

Det här är boken om ett trauma, om hur Jenna tar sig tillbaka från en stor sorg. Det får mig att fundera över katastroflitteratur och vår dragning till sådan. Det är ju inget nytt med teorier om katharsis, att vi renas genom att se på hemska saker, och jag tror det ligger något i den. Både ungdomar och vuxna kommer till biblioteken och vill läsa Pojken som kallades det eller någon annan hemsk historia (och ja, helst "sann"). När jag läser Efter kraschen kommer jag att tänka på Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl. Den har femton år på nacken nu men jag vågar påstå att den fortfarande läses lika intensivt som då. Jag saknar dig, jag saknar dig! handlar om tvillingsystrarna Cilla och Tina och hur Tina överlever när Cilla dör i en bilolycka.

Som läsare ska vi känna den där oerhörda, otänkbara, smärtan när man förlorar en närstående. Och det finns något lätt perverst i hur njutningsfullt man som läsare kan känna smärtan. Genom att läsa om Cilla och Tina eller om Jenna kan vi få ur oss lite av rädslan att bli lämnade ensamma kvar. Författaren sätter ord på rädslorna åt oss och tvingar oss igenom det.

Skillnaden mellan böckerna är att där Peter Pohl närmast vältrar sig i sorgen och smärtan är Oates mer distanserad. Det byggs en liten mur mellan Jenna och hennes omvärld, och också mellan Jenna och läsaren. Hon släpper inte in, inte helt. Detta är både en styrka och en svaghet och jag lyckas inte bestämma mig för vad som väger tyngst.

Efter kraschen är väl värd läsningen. Själv ska jag nog läsa om Jag saknar dig, jag saknar dig! nu.

Textutdrag (Visa/göm)

Stina Sigurdsson

Publicerad: 2007-05-16 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-29 22:35

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2489

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?