Lennon är sjutton år när hennes två år äldre syster Bailey plötslig dör i en hjärtattack. Sorgen och tragiken tar över hela Lennons familj som består av hennes mormor och morbrodern Big. Mamman stack för sexton år sen och det har aldrig varit känt vem som är deras pappa.

Himlen börjar här är en djupt tragisk och djupt romantisk och djupt amerikansk roman, i alla fall som jag som nästan enbart läser svensk litteratur upplever den. Det är skolorkestrar och collagedrömmar och ett ständigt strålande väder, som jag har lite svårt att identifiera mig med. Dock identifierar jag mig med syskonskapet, så som jag alltid gör när jag läser om systrar. För att jag själv har en syster och själv är en. Men eftersom Lennon är yngst och hennes syn på systern och systerskapet utgår mycket från den rollen har jag trots allt lite svårt att känna igen mig i hennes situation. Däremot tror jag att det alltid finns ett drag mellan systrar att tycka att den andra är lite bättre, lite vackrare, lite mer lyckad. Inte att det nödvändigtvis måste vara av ondo och konkurrens utan mer av kärlek, för ens syster är den bästa, vackraste, smartaste som finns.

Lennon beskriver sig själv som skuggan av sin karismatiske syster, att hon själv är den andra, den lite mer misslyckade, den lite mer genomskinliga. Men jag upplever inte alls Lennon så. Det är en tjej som är full av tankar och tåga och liv och vilja.

Trots att Lennon är mitt i sin desperata sorg börjar hon helt plötsligt att upptäcka sin kropp och sin sexualitet. Förvirringen i att kroppen oprovocerat reagerar och känner för sådant som annars bara har passerat omärkligt förbi.

Joes rum där en bomb slagit ner, där han brukar sova på sin obäddade säng och läsa alla kringströdda böcker och dricka ur femhundra halvfulla glas samtidigt. Plötsligt blir jag alldeles yr. Det känns så intimt att vara här, i rummet där han tänker och sover, byter kläder och slänger dem precis överallt, här där han är naken. Joe naken. Tanken på det, på honom, hela han – Jag har aldrig sett en man naken i verkligheten, bara på några porrsajter som Sarah och jag gick in på en gång. Jag har alltid varit rädd för att se alltihopa, se den där.

Lennon och Baileys pojkvän Toby klamrar sig fast vid varandra, i sorgen och det som Bailey lämnade efter sig. Lennon upplever sin syster som mer närvarande, närmare när hon är med honom. Som att dom två är det som blev kvar av henne. Deras relation blir något av en grundsten i bådas sorgearbete men kompliceras när Lennon blir galet förälskad i den nya killen i skolan.

Jag som läste Jag saknar dig, jag saknar dig av Peter Pohl om och om igen som ung kan självklart inte låta bli att dra paralleller till den. Himlen börjar här är på amerikanskt vis mycket mer utsvävad, större i gesterna, mer romantisk, där Jag saknar dig jag saknar dig mest bara är oerhört tragisk. Jag saknar, dig jag saknar dig börjar långt innan Cilla dör och gör att tomheten efter henne blir mer påtaglig. Himlen börjar här börjar när Bailey redan är död och som läsare får jag lära känna henne enbart genom Lennons minnen av henne. Som när hon sitter uppe i deras gemensamma orangea rum som de kallar för Sanctum och går igenom hennes saker, ser dom, är med dom och vet att hon måste börja packa ner dom.

Sen rör jag vid alla hennes saker,
som jag inte ens har flyttat på sen hon dog:
skrynkliga sedlar
från en kladdig ficka,
de tre parfymflaskorna,
som det aldrig kommer att minska i,
pjäsen av Sam Shepard,
Fool for love
där bokmärket aldrig kommer att flyttas fram.
Jag har läst den för henne två gånger nu
och jag sätter alltid tillbaka bokmärket
där det satt.
Jag vill dö
när jag tänker på
att hon aldrig kommer att få veta
hur den slutar.

Saknaden efter den förlorade systern genomsyrar hela boken, men det är också en historia som jag läst förut. Därför är det inte den skildringen jag tar med mig när jag slutar läsa, utan det är just Jandy Nelsons sätt att så odramatiskt låta sexualiteten drabba Lennon. Då blir det är en bok som jag önskar att jag hade fått läsa när jag var femton år.