Om Den maskerade proggaren måste sägas: förbannat vilken skön serie.

Var annars skulle Televinken försöka dränka Staffan Westerberg i en blandning av raggsockor, flörtkulor och fisksoppa under inspelningen av Bortkommen i bouillabaissen? Var skulle Thorbjörn Fälldin förvandlas till Lantmannen – superhjälten som har ett veteax på bröstet och sin trogna ullsax beredd i redskapsbältet? Var skulle Karl Marx stövla in som jultomten och hojta: Guds död i stugan, finns här några tunga industriarbetare? Var skulle Velourmannen mobilisera en armé av ”milda och fina killar” och ställa det ohyggliga hotet till omvärlden att han kanske ”inte blir god att tas med”? Och var annars skulle det låta pa-trask! när någon svingar sig in genom en fönsterruta, ka-brunch! när någon landar efter ett fall eller biff! baff! och brosk! när någon får spö?

Det är ovanligt med en serie så otvunget sprungen ur skaparglädje och med ett så medryckande uppsluppet underhållningsvärde som David Nessles muskulöse skogsproggare med Gustav Vasa-frisyr i superhjältetappning. Att jag inte har en aning om vem Ola Ullsten, Tant Mård eller Simon Spies är eller var gör ingenting.

Trist nog är nu albumet Den maskerade proggarens stora röda inte alls så omfattande som titeln antyder. Förbluffande många av den skäggige hjältens äventyr som tidigare publicerats i evigt saknade kvalitetstidningen Kapten Stofil har utan förklaring utelämnats. Nessle kommenterar på sin blogg att vissa serier ”innehåller element som inte är förankrade i de andra” serierna eller att han inte varit tillräckligt nöjd med dem. Alltså saknas pärlor som när Proggaren blir intvingad i en åttiotalsrockvideo av ärkefienden Postmodernisten, duellen med Högerspöket och Klichépolisen som kidnappar Björn Ranelid.

Möjligen behagar detta exklusiva urval Nessle själv, men det snuvar läsaren på den rejäla, heltäckande utgåva som egentligen anstår serien. Den maskerade proggaren kan vara lite ojämn från scen till scen inom äventyren, och nivåskillnader avsnitten emellan hade knappast gjort skada. Ärligt talat, den där halvsanningen om att less is more ligger rätt långt ifrån progg och den ligger ännu längre från superhjältesatir på progg.

Därför kunde till och med andra av de superhjältevarianter som Nessle bidragit med i Kapten Stofil gärna fått ingå. Figurer som den rimmande vampyrdödaren Lennart van Hellsing och den biodynamiska duon Alfalfahannen och Mungbönan skulle ha funkat bredvid den mantelprydda Proggaren när Nessles stil och idévärld ändå är så egen och sammanhållen.

Fjorton äventyr med Den maskerade proggaren har valts ut till albumet och jag räknar till över tio som utelämnats. Jag ser inte det försvarbara i detta. I brist på en samlingsutgåva värd namnet finns gamla nummer av Kapten Stofil fortfarande tillgängliga för beställning.