Recension

: SH3, volym 1: Ett liv utan superkrafter är väl inte värt att leva?
SH3, volym 1: Ett liv utan superkrafter är väl inte värt att leva? Daniel Ahlgren
2007
Bakhåll
7/10

Supervanligt

Superhjälteserier är inte direkt en vanlig genre i svensk litteraturhistoria. På rak arm kommer jag på Kapten Zoom, Kapten Stofil och… eh… Krystmarodören. Ja, och så Bamse då.

Man kan ha många funderingar över varför det är så. Kanske är det att det under lång tid – åtminstone 80- och 90-talen – har varit de klassiska DC-hjältarna som gällt i Sverige med Stålmannen, den nästan ofelbare patriotiske USA-hjälten, och den smått psykotiske Läderl… f'låt, Batman i täten. Det är hjältar som är larger than life, med slängkappa, superskurkmotståndare och intergalaktiska äventyr som må vara spännande, men kan vara svåra för en serieläsare (eller tecknare) i ett duggregnigt Borås att relatera till. I Sverige vill vi ha realism, jämlikhet och lika lön för lika arbete och bara tanken på att vissa människor skulle vara födda med MER verkar… fel. Så precis som det dröjde ett bra tag innan vi fick en storsäljande svensk skräckförfattare i John Ajvide Lindqvist har det länge varit svårt att tänka sig en svensk superhjälte; våra seriehjältar har varit folk som Felix, Arne Anka och de små rackarna i sandlådan. Men precis som Lindqvist är det i vardagen Ahlgren tar avstamp.

Säkert har han hjälp av att vinden har vänt; de superhjältehistorier som varit populära på senare år – nördige Spindelmannen till exempel, men även succéserien Heroes – sätter ju ofta fokus mindre på superhjältarnas ovanlighet och mer på deras vanlighet; att hur stark, snabb eller osynlig du än kan göra dig har du också samma vardagsproblem som alla andra. I första delen av vad som tydligen ska bli fler volymer har Ahlgren alltså hittat på ett Sverige där diverse outsiders plötsligt av olika skäl får superkrafter, men precis som alla andra ungdomar måste de givetvis gå i skolan och i sann folkhemsanda grundas givetvis ett superhjältegymnasium som i grund och botten är som de flesta andra linjer; finniga tonåringar som är olyckligt kära i varann och inte vet vad de ska göra med livet, bara det att de har superkrafter, hemliga identiteter och trikåer. Rakt in i den miljön kör han sedan lätt skruvade varianter på de klassiska hjältehistorierna; Alfapojken som hittas i en kraschad rymdraket som barn, Kaninmannen som börjar kämpa mot nattens bus när hans föräldrar mördas, och vad som händer med det stackars Scooby Doo-gänget ska vi bara inte prata om…

Det är ett väldigt bra upplägg, som för det mesta fungerar utmärkt även om han någon gång går bort sig; nog för att det är kul att parodiera andras historier, men vi vet ju sen tidigare att Ahlgren kan berätta egna historier också. Men han använder sina superhjältar för att tackla utanförskap, fumlande tonårsförälskelse, känslan att man var menad för något större, och så förstås det klassiska temat: ansvar, hur man använder de där krafterna man råkat få. Är en superhjälte en ledare eller en tjänare, en över- eller ickemänniska?

Det är inte något helt unikt, givetvis, och lite udda är det att läsa en superhjälteserie tecknad i Ahlgrens svartvita, spretiga stil. Som parodi hade den kanske fungerat bättre med en tecknare som arbetar i klassisk stil. Men det är ju inte heller tanken att göra en ren parodi; SH3 är en kul blågul spinn på en genre där det kanske fortfarande finns poänger att göra, nya vinklingar på samhället, och om Ahlgren kan fortsätta belysa samhället ur sina slängkappeförsedda gymnasieungars synvinkel kan här definitivt finnas mer att hämta.

Björn Waller

Publicerad: 2007-08-10 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-16 22:48

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2592

6 kommentarer

är det inte det där popoffret som är skyldig till en massa fula skivomslag?

arg skåning Oregistrerad 2007-08-10 11:21
 

Krystmarodören! Han heter Krystmarodören, inte Bajsmarodören.

Daniel Mattsson Oregistrerad 2007-08-10 14:31
 

Daniel: självklart gör han det. Jag skyller på hjärnsläpp och åskvärme. Fixat, tack för påpekandet.

Björn Waller Redaktionen 2007-08-10 18:06
 

Värmen är den bästa av ursäkter!

Daniel Oregistrerad 2007-08-10 18:13
 

Bobo var ju lite superhjälte med sin kikare också. Vrid ringarna till max, så dom bildar ordet FLAX!

Daniel Oregistrerad 2007-08-10 18:15
 

app app app – parodi? det är ju ingen parodi. det handlar om superhjältar. punkt slut.

bitter, wretched and hateful Oregistrerad 2007-08-11 03:12
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?