Tom är en vanlig kille. Inget konstigt alls. Alla Toms vänner är superhjältar. Det är inte heller konstigt.

Tom älskar Perfektionisten, en kvinna vars önskan att ha allt perfekt ordnat tillåter henne att åstadkomma perfekta scenarion och perfekt struktur i tillvaron genom sin blotta tankekraft. Men deras historia tillsammans är allt annat än perfekt. På deras bröllopsdag blir Perfektionisten hypnotiserad av en gammal pojkvän, Hypno, till att inte kunna se sin man. Tom blir osynlig, men bara för sin hustru.

Romanen utspelar sig under en flygresa till Vancouver. Perfektionisten har efter sex månaders intensiv kedjerökning och väntan gett upp hoppet om att någonsin få se sin man igen. Hon tror att han har lämnat henne, och har bestämt sig för att börja ett nytt liv på egen hand. I själva verket har Tom funnits i hennes närhet hela tiden. Han har iakttagit henne när hon trott sig vara ensam, och att se henne så totalt oförställd har gjort att han älskar henne ännu mer. Tom finns med henne även på flygplanet, övertygad om att han måste lyckas få henne att vakna upp ur hypnosen innan de landar. Väl i Vancouver kommer allt att vara försent.

Det är en rörande liten kärlekshistoria klädd i superhjältedräkt (även om knappt någon av bokens superhjältar faktiskt använder sådan). Den oro jag inledningsvis kände för att idén i sig skulle överrösta historien blir i viss mån både besannad och satt på skam. Superhjälteinramningen tar stundtals väldigt mycket plats och roliga anekdoter och tidigare relationer superhjältar emellan breder ut sig över den egentliga kärlekshistorien. Men samtidigt är det hela tiden just roligt. Kaufman ger sina karaktärer superkrafter som är allt annat än glamourösa, snarare lätt idiotiska, samtidigt som de ligger snubblande nära vad jag gissar att många önskar sig i sina försök att hålla ihop vardagen. Jag skrattar högt av igenkänning när kvinnan med den mest eftertraktade superkraften av dem alla presenteras – Madame Görrentallteftersom. Hon som alltid tar tag i disken direkt efter middagen, slänger trasiga pennor på en gång och som aldrig lämnar något osagt.

Flygplansresan är navet i romanen, och historien om Tom och Perfektionisten träder bitvis fram genom tillbakablickar. I tre omgångar bryts berättelsen genom små sjok av presentationer av olika superhjältar och deras krafter. De är roliga och bisarra, men vad de tillför romanen är svårt att säga. Vid dessa partier får min oro för att idén överträffar den faktiska litteraturen nytt liv. Jag önskar att jag kunde få träffa dessa karaktärer inom ramen för berättelsen istället, gestaltade snarare än presenterade. I sin nuvarande form blir det faktiskt lite plojigt, och den knasiga men finstämda historien om Tom och Perfektionisten trängs undan. Och det är synd. Den hade gärna fått breda ut sig ännu mer.