Den här boken kom egentligen ut i Sverige redan 2014, det missade jag helt och hållet av nån anledning. I år kom den i pocketutgåva och det är den jag har läst. Det är den tredje boken av den kanadensiske författaren Andrew Kaufman som kommit ut på svenska. Själv har jag bara läst en av de tidigare (Alla mina vänner är superhjältar). Den tyckte jag var så fantastiskt bra att jag knappt vågade läsa Familjen Weird (av rädsla för att bli besviken). Jag hade inte behövt oroa mig, Kaufman och Familjen Weird infriade de flesta av mina förväntningar, absolut i samma klass som föregångaren.

När Sterling Wyird emigrerade från England till Kanada, ändrade tullkontrollanten i Halifax (av misstag eller med flit) stavningen av hans namn till Weird. Hans barnbarnsbarn (som den här boken handlar om) har fortfarande kvar den stavningen. Weird kan ju översättas som knasig/märklig och är ett minst sagt passande namn för familjen.

När syskonen Weird föddes var deras farmor Annie (kallad Hajen) orolig för hur de skulle klara sig i världen. Hon välsignade därför dem med en varsin kraft: Richard skulle alltid känna sig trygg och säker, Abba skulle alltid ha hoppet kvar, Lucy skulle aldrig kunna gå vilse, Kent skulle aldrig förlora ett slagsmål och Angie skulle alltid kunna förlåta.

Som i de flesta sagor så är dessa välsignelser/krafter lika mycket förbannelser. Det inser deras farmor först när hon ligger för döden. För att hon ska kunna bryta dessa (i boken) så kallade försignelser måste alla syskon samlas vid hennes dödsbädd. Det är dock lättare sagt än gjort, Farmor Annie vet att hon kommer att dö om tre veckor, syskonen är utspridda över landet (och världen), de har inte mycket kontakt med varandra. Angie (som alltid kan förlåta) får i uppdrag att samla ihop syskonen och ta dem till sjukhuset där Hajen väntar.

Så det är bokens grundstomme, den innehåller även en försvunnen pappa (förmodat död), en stad av kartong (Regnstaden, som bara har en sten på sin kyrkogård), drottningen av landet Upplifta (som aldrig har haft någon drottning), en kraschad sportbil av äldre modell och massor av hjärtesorg, besvikelser, försoningar, raseriutbrott, missade flygplan och en lång bilresa.

Kaufman skriver om det verkliga och det overkliga med någon slags magisk realism, det är ibland vackert, ofta mycket roligt, alltid lite sorgligt och definitivt oförutsägbart. Språkligt är den också en fröjd att läsa, översättningen av Åsa Brolin är mjuk och smidig och eftersom jag har läst en av Kaufmans böcker på engelska tidigare så vet jag att hon är hans språk trogen.

Familjen Weird består av många korta kapitel som hoppar fram och tillbaka i tiden från syskonens barndom till det litterära nuet, trots tidshoppandet så håller historien ihop mycket bra och är lätt att följa. Det är fascinerande och underhållande läsning från första till sista sidan. Jag försökte dra ut på boken så länge som möjligt för jag ville inte att den skulle ta slut. Mitt enda egentliga klagomål är väl i så fall just att den är i tunnaste laget, jag hade kunnat hänga med syskonen Weird i flera dagar istället för bara den eftermiddag det tog mig att sluka deras historia. Å andra sidan är det få författare som kan få in så mycket händelser och känslor i en så kort bok, varje kapitel för sig är som en liten novell. Jag rekommenderar en (eller flera) genomläsningar och att du gör plats i bokhyllan för Kaufmans andra böcker också.