Floden Saguenay. Lockande på ett sätt som inte går att förklara. Förbjuden. Syskonen Robert och Simon visste att de inte fick gå dit och ändå kunde de inte låta bli. Det var då det, när de var unga. Nu är de vuxna med vuxna människors liv och ansvar. Simon som flyttade till Kalifornien och jobbar på byggen, Robert som stannade kvar, blev universitetslärare och gifte sig med en kvinna som aldrig riktigt förstår honom. Men Saguenay är kvar och drar i dem båda.

Bröderna brevväxlar för att hålla kontakt nu när de inte bor på samma ort. Simon kan inte riktigt förmå sig att åka tillbaka till Kanada som han brukar varje år, och skjuter på att börja läsa böckerna Robert skickat till honom. Roberts brev påminner honom vintern och kylan. För Robert är allt som vanligt tills han en dag hittar en kollega förfrusen i sin bil och plötsligt finns det en större behov för bröderna att återförenas.

Saguenay är en kortroman endast 126 sidor lång, och då är sidorna dessutom bara stora som ett vykort. Det lilla formatet förhöjer dock den speciella stämning som Lise Tremblay frammanar med sitt enkla men djupbottnade språk. Trots att jag läste den mitt i sommaren kändes vintern hon beskrev alldeles nära och verklig. Kylan blev som en karaktär och påverkade karaktärerna lika mycket som en sådan.

Det är en stillsam bok där inte mycket händer. Den observerar och beskriver och låter ibland saker bubbla upp. Det känns som att jag får titta in genom ett litet, litet fönster in till två personers liv en stund. Ett liv som inte är så spännande på ytan men som likt en mäktig flod har mycket rörelse i sitt djup. Det är storartat, mitt i enkelheten.