I novellsamlingen, eller kortromanen, Hägern bjuds vi fem korta berättelser om en avfolkningsbygd i norra Kanada. I inledningen av läsningen tror jag att de hör ihop med varandra på ett deckaraktigt sätt och att här finns en gåta att lösa. Det är väldigt spännande och jag läser vidare för att försöka lösa gåtan. Snart nog inser jag att här inte finns någon deckargåta att lösa utan spänningen ligger i avfolkningsbygdens olika konflikter.

Konflikten mellan att stanna och att lämna, där kvinnor och högutbildade i större utsträckning lämnar och män med lägre utbildning stannar. Klassiska avfolkningsbygdsproblem alltså, skildrade på ett gastkramande spännande sätt. Och trots att skumma dödsfall hos både människor och djur skildras så ligger spänningen i något annat och den otäcka, ödesmättade känslan stannar kvar långt efter att boken är utläst. Det lilla formatet gör att man lätt läser den i en sittning.

De stora begivenheterna i byn är jakten och den årligt återkommande ornitologikonferensen. Jägarna, de bofasta, och fågelskådarna, de tillresta, hyser ingen större förståelse för varandra men är ändå ömsesidigt beroende av varandra. Ornitologerna utgör en viktig turistgrupp som byn är ekonomiskt beroende av medan de i sin tur är beroende av infrastruktur, mat och logi under sin vistelse i byn.

Det som från början lockade de fågelintresserade till just denna plats var en speciell sorts häger. Här skildras fint hur kunskapen om fågeln snarast finns hos den fågelointresserade lokalbefolkningen, men intresset att rädda den hos den tillresta gruppen. Det blir förstås problematiskt när dessa hägrar börja hittas döda i utkanten av byn:

Det var två dagar kvar till invigningen av ornitologernas konferens. Byn skulle invaderas av hundratals turister försedda med kikare och teleskop tillräckligt starka för att urskilja vingar i bergen. För vårt ryktes skull var det bäst att de inte fick se att det flöt uppsprättade skyddade fåglar mitt i dammen.